Hej Naomi Pilgrim!

Från den dagen vi för första gången hörde Naomi Pilgrims namn, har det dykt upp hundratals gånger. En blandning av soulsång, engagemang och hårda beats får lätt den effekten. För att vara säker på att inte missa en av de nykomlingar vars nam du bör lägga på minnet, bege dig till Pustervik på fredag.

2014-04-09 9:32 2014-04-09 9:32
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Patricia Reyes

Det kallas visst för Baader-Meinhof-syndromet. Någonting nytt dyker upp en gång, och strax där efter flera gånger i veckan, månaden, resten av året. I Naomi Pilgrims fall finns det dock inga frågetecken kring varför det blivit så, hon har helt enkelt släppt ifrån sig ett gäng låtar som alla gett eko. Dessutom vet hon hur man smickrar en göteborgare, eller så är det tiden hon bodde här som är orsaken till att Naomi Pilgrim kallar Göteborg för sin “andra bästa stad”.

– Det ska bli kul att spela på Pustervik! Jag såg Mapei och Scotty the Blue Bunny där en gång. Eller jag har varit där massor, men just den konserten var väldigt annorlunda, de avbröt för att det var någon som var homofob som började spotta på folk i publiken, så märklig och framför allt så himla olikt Göteborg …

Först kom singeln No Gun, och i slutet av förra året debut-EP:n som bekräftade att den här nykomlingens namn är värt att lägga på minnet.

– Det har hänt väldigt mycket på kort tid, och det har varit både roligt, fantastiskt och ganska svårt. Det är så när man utvecklas, det är mycket att ta tag i. För mig har det handlat mycket om att våga släppa olika rädslor, säger hon.

Hur förvaltar man en sådan hype?

– Det var ingenting jag förväntade mig direkt att det skulle bli såhär. Att materialet är bra visste jag, men däremot inte att gensvaret skulle bli så bra. Man kan säkert titta i bakspegeln om några år och tänka att så eller så borde jag gjort. Men just nu är det bara att ta tag och åka med. Det viktigaste är väl att man gör sin grej först, och sedan kommer uppmärksamheten. Inte försöka göra tvärt om.

Hon kommer från en musikalisk familj, men trots att hon började hänga i studion redan som 14-åring så hade det snarare en avskräckande effekt.

– Det var en superstudio där man stöper unga människor till det som passar för tillfället, du vet, “nu gör vi ett tjejband”. Jag bestämde mig för att inte hoppa på det tåget. Man fick en klar bild över hur skrivbranschen kan vara, och det var inte så attraktivt just då.

Med uppmärksamheten kommer möjligheter. Inte bara till att fortsätta göra musik, men även föra fram budskap medans öron ändå är spetsade.

– Man bestämmer själv hur man vill använda den röst man fått, men för mig är det viktigt att ta ståndpunkt, när man har man en chans att få någonting sagt. Jag har alltid haft en röst, men nu har jag en som fler människor lyssnar på. Jag är engagerad i en organisation som heter Falling Whistles, som arbetar för fred i Kongo. Världens dödligaste krig sedan andra världskriget pågår i Kongo, och typ ingen vet om det. Jag är inte superpolitisk, men det här tycker jag är jätteviktigt. Och det är klart att jag är feminist, det vore idiotiskt av mig att inte prata om den biten!

Lisa Stevik

blandat
Powered by Labrador CMS