Hej Moto Boy!

Efter en fyra år lång tystnad damp nytt material frånMoto Boyäntligen ner i dina hörlurar tidigare i år, och Keep your darkness secret gav ytterligare en generation känslosamma tonåringar sitt soundtrack.Ikväll på Nefertitiavslutas Sverigeturnén som följde skivan, och sen är det symfoniorkester i gasklocka för hela slanten. Såklart.

2014-10-23 12:19 2014-10-23 12:19
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Jessica Lund

På torsdag är det dags för Moto Boy på Nef! Hur kommer stämningen vara och vad kommer vi få se?

– Det är ju turnéavslut, årets sista och sista på vem vet hur länge, så det är inga ramar som gäller, jag lär väl balla ur helt och tappa rösten igen. Vi började i Göteborg och avslutar i Göteborg, så man kanske kan ana hur mycket jag jag gillar att spela där.

Ditt senaste album Keep your darkness secret släpptes i mars 2014 och din debut släpptes ju 2008, det har gått åtta år sen dess. Berätta lite om hur du tänkte då och hur du tänker nu, tack.

– När jag spelade in första skivan fanns det inga förväntningar, varken från mig eller andra, jag hade ingen tanke på att något skulle hända efter skivsläppet utan gjorde bara precis vad jag ville. På grund av det har skivan en naiv och obrydd energi som jag älskar, även om jag ibland undrar vad fan jag tänkte när jag hör den nu… Senaste, tredje skivan, fick jag verkligen slåss för, mot förväntningar, prestationsångest och tryck utifrån. Det färgade den rätt starkt, även om jag i slutändan igen gjorde precis vad jag ville. Det har ju hänt en del sen 2008, många pojkdrömmar uppfyllda, så drömmarna förändras med tiden, men kärnan är densamma, det är samma smått perversa behov att skapa vackra saker och hela tiden bli bättre. Ibland tänker jag att det här är mer likt en serimördare än en atlet, man vinner eller förlorar liksom aldrig, man bara stillar behovet för en stund.

Du har om och om igen jämförts med någon slags yngre version av Rufus Wainwright, skulle du hålla med?

– Det kan jag nog, dessutom är det väldigt smickrande att bli jämförd med honom. Han verkar, precis som mig, bry sig om musik och inte trender. Sen min debut har det kommit och gått fler hypade artister än restaurangtrender på Söder, men Rufus slutar aldrig vara fantastisk. Jag har haft Cigarettes & Chocolate Milk på hjärnan i tio år nu.

Vad har du för dig i vinter?

– Jag skriver, producerar och framför musiken i en teateruppsättning av Faust i gasklockan i Gävle. Det blir en till pojkdröm som går i lås, jag har drömt om att skriva till symfoniorkester sen jag var tonåring, och jag längtar till första repet! När det är gjort, till våren, tänkte jag åka Europa runt på motorcykel innan jag dyker in i nästa grej.

Men helt ärligt, vilken av dina låtar håller du lite extra kär och varför?

– Midnight Rain vet jag inte riktigt varför jag tycker om så mycket, men jag är helt kär i den, nåt med stämningen, och att den bara blev något fint utan en massa strul. Sen är Feed me With a Kiss lite speciell, jag drömde hela låten under en middagslur i Siekasjärvi sommaren 2005. Det stod ett gammalt fint slitet och ostämt piano där som jag spelade in på min mobil. Varje gång jag hör låten tänker jag på den underbara resan.

På tal om att ha något kärt, säg några ord om kärleken, det känns som att du skulle kunna komma med något bra.

– Haha, det vette fan. Är man kär så är man, bara att skita i allt och kasta sig in, livet är för kort för att banga.

Moa Händén

blandat
Powered by Labrador CMS