Hej Maria Eriksson!

2013-01-24 12:11 2013-01-24 12:11
Publicerad Senast uppdaterad

Maria Eriksson känns igen från en rad olika konstellationer inom svensk popmusik, och kanske allra främst från fina The Concretes. För ett par månader sedan kom dock hennes första singel under eget namn, och med den ringande i öronen började musikkännare över hela Sverige mumla om att 2013 års bästa album var på väg. I kväll spelar Maria Eriksson på Djungeltrummans filmfestivalsförfest, på Heaven 23.

Hej Maria! Vad gör du?

– Väntar på min sexåriga dotter, som just nu leker att hon är ett höghus på Vår teater.

Du ska ju spela på vår Heaven 23-tillställning ikväll, och det ska bli hur kul som helst att se dig! Men… Du är väl inte höjdrädd? Det skulle kunna bli ett problem, nämligen.

– Jo, faktiskt, men ni tvingar väl inte ut mig på nån balkong hoppas jag.

Inte som vi hade planerat, men man vet ju aldrig. Efter att endast ha släppt en singel, känns det som att halva musiksverige väntar med otrolig spänning på ditt kommande album. Känner du pressen, eller är det mest kul?

– För en gångs skull är det bara roligt! Men lite premiärnerver har jag allt.

Apropå nerver… Precis som Jakob Hellman och Mattias Alkberg, spelar du med Nerverna. Varför blev det så? Är det helt enkelt så att de är Sveriges bästa kompband just nu?

– Ja, absolut och dessutom är de riktigt schyssta killar, och de växer inte på trän. Har dock haft hjälp av inte bara Nerverna. På skivan spelar bland annat Markus Krunegård, The Tiny, Christian Gabel, Linn Segolson, Malte Holmberg och Lars Skoglund. Ett helt fantastiskt gäng musiker.

Du har spelat i ett gäng olika konstellationer, med The Concretes och Heikki och solo som Santa Maria, hur kommer det sig att du blir Maria Eriksson först nu?

– Jag har alltid varit Maria Eriksson, det är ju jag och sån är skivan också, den är jag. Jag hittade ingen annan persona den här gången.

Du skriver såhär om ditt eget skapande "jag ville skriva kampsånger som uppmanar till solidaritet och vi-känsla, men det gick inte, året är inte 1969". Kan det inte vara så att kampsånger är precis vad vi behöver i detta "fuck this club in the pussy"-samhälle?

– Jo det behövs. Men vad ska vi välja att kämpa för, finns ju så mycket och inget är så enkelt att jag lyckades skriva en låt om det. Jag försökte men hittade inte rätt ord.

När kommer skivan, egentligen? Hur länge till behöver vi vänta?

– Den släpps 13 februari och fredag 15 februari har vi ett rungande party här i Stockholm.

Till sist… Filmfestivalen drar ju igång här i stan på fredag, just därför skulle jag vilja att du delade med dig av ditt allra bästa festivalminne!

– Heikki skulle spela på en liten hippiefestival i Småland, Säljeryd hette den. Men det fanns ingen direkt scen så vi fick spela i en liten trästuga helt omicat. Mitt i den mest känslosamma låten kastar någon en skursvamp i ansiktet på mig. Där står ett barn och undrar uppfordrande var hennes mamma är. Mamman satt och jojkade i nån annan trästuga och jag fick helt enkelt slänga av mig all artistisk stolthet och be det lilla barnet sluta kasta saker på mig och med vuxen röst lugna flickan med att mamman nog kommer snart.

Tack så mycket, Maria! Vi ses!

Karin Londré

blandat
Powered by Labrador CMS