Hej Lovisa Samuelsson!

2015-02-25 10:05 2015-02-25 10:05
Publicerad Senast uppdaterad

En EP dök upp redan 2007, men uppföljaren har låtit vänta på sig. Först i somras släpptes fullängdaren Main Magma Chamber, och då genom egna etiketten Pacaya Records. På fredag är hon en av de artister som uppträder då Solidariskt Stödevent Innanför arrangeras på Frilagret, så Djungeltrumman ringde upp Lovisa Samuelsson för att prata pseudonymer och paradoxer.

Foto: Kristoffer Hedberg

Du har ju varit aktiv musiker superlänge. Varför kom debutalbumet först nu?

– Dels hade jag en tydlig bild av hur jag ville att musiken skulle låta. Dels ställde jag mig många frågor om varför jag håller på med musik. Är det för mig själv eller för publiken? Men det är ju mötet! Det som händer mellan scenen och publiken, det är det som intresserar mig. Uppstår inte det där mötet faller allt platt. Så efter flera års grubblande och ett par turnéer var både musiken och jag redo, så då körde vi!

Inte nog med det, du släppte dessutom skivan på eget bolag! Vad var tanken bakom det?

– Jo, efter några träffar med olika skivbolag insåg jag fort att jag behövde omvärdera min syn på skivkontrakt. Sedan jag var liten hade jag trott att ett skivkontrakt var grejen. Men obalansen framgick ju tydligt. Skivbolagen gav väldigt snåla garantier för vad de förband sig till, medan listan på mina förpliktelser var lång. Jag ville behålla friheten och rättigheterna till mina kompositioner och då var egentligen ett eget skivbolag det enda bra alternativet. Dessutom sa alla vänner som låg på bolag att jag skulle göra det själv – om jag orkade.

Och du har orkat?

– Ja, men det har varit paradoxalt, för jag har aldrig jobbat så mycket och samtidigt varit så pank. Jag kunde arbeta tolv timmar om dagen, månader i sträck, och ändå behöva låna pengar av vänner och familj för mat och hyra. Det blev tydligt hur lite kultur värdesätts. Så det behövdes en enorm drivkraft för att orka hela vägen. Men mina musikervänner inspirerade mig.

Har du någonsin funderat på att anta en sådan där pseudonym som är lite svår att avgöra om den betecknar en person eller ett band? Typ som St Vincent eller Loney Dear?

– Jodå, ett tag hette det Popmysteriet. Just för att det inte finns något fast band – man vet aldrig om det blir soloakt eller fullband. Använder det fortfarande när jag spelar i Sverige ibland. Men det funkar sådär utomlands …”Pop-miss-terry-yet”.

Det är sant. Och ”The Pop Mystery” låter ju plötsligt inte lika kul.

– Nä. Men Popmysteriet låter ändå väldigt festligt. Lite magiskt. Jag går fortfarande i de tankarna.

Jag tycker att det är ett briljant alter ego! Men på fredag framträder du under eget namn som vanligt. För oss som aldrig haft nöjet förr – vad tillför du kvällens repertoar?

– Ohlala, det blir spännande. En ny triokonstellation med Malin Wättring på saxofon och Damien Priest på perkussion. För egen del blir det sång och gitarr. Kanske, kanske även cello, vilket jag inte brukar spela på egna konserter. Kom så får ni se!

Henrik Boström

blandat
Powered by Labrador CMS