Hej Local Natives!

Local Natives gjorde sig ett namn över hela världen på det självfinansierade debutalbumet Gorilla Manor. Efter att plattan nådde marknaden 2009, följde ett gäng turbulenta år av turnerande och spelningar på några av världens största festivaler.

I januari i år släpptes deras andra fullängdare, Hummingbird, och bandet är nu återigen ute på vägarna. Den här gången med en lite större budget… Djungeltrummans Anna Wester ringde upp sångaren Kelcey Ayer, för ett snack innan Göteborgsbesöket.

Hej Kelcey! Hur är läget?

– Hej Anna! Jag mår bra, vi kom precis till Storbritannien, och det är fint här. Hur är läget med dig?

Bra tack. Berätta hur det kom sig att Aaron Dessner (från The National red. anm.) gick in som producent till ert nya album? Tidigare har ni ju gjort rubbet själva.

– Ja, precis! Det började med att vi spelade som förband för The Nationals ett ganska långt tag. En kväll var vi ute, och vi hade väl tagit lite för många öl, och så sa han ”jag kanske skulle börja jobba med er?” Vid den tidpunkten var vi verkligen inte så peppade på att låta någon annan komma in och pilla i vårt material. Vi hade snackat med den del andra producenter som ville börja jobba med oss, men det kändes bara konstigt. Men efter att vi bollat idéer med Aron ett tag så kände vi att det var rätt att låta honom producera. Och det är jag jätteglad för!

Så hur har han influerat er sound på den nya plattan?

– Han är mycket mer spontan än vad vi är. Han gav oss massa förslag och lärde oss att tänka på ett annat sätt, du vet, utanför boxen. Han gav oss lite, hur ska jag säga, mänsklighet i musiken. Kan man säga så? Haha.

Sedan förra plattan har basisten Andy Hamm hoppat av, och Local Natives är numera ett band på bara fyra personer.

Var det annorlunda att skriva musik som en kvartett den här gången?

– Definitivt. Var hade varit fem stycken så himla länge. Det var annorlunda, helt klart. Men det har gett oss styrkor som band också. Öppnat andra dörrar.

Så tycker du att det egentligen är bättre att vara fyra?

– Jag vet inte… eller jo, det är det nog. Det får inte vara för många kockar i köket, om man säger så. Att separera från Andy var skitjobbigt, men jag menar, några av låtarna handlar om att bearbeta sorg, och vi är jättenöjda med just de låtarna, så visst kommer det någonting gott ur det också.

Så berätta, hur har processen sett ut när ni gjort er nya skiva?

– Vi visste att vi både ville och behövde komma bort från LA. Så när vi hade skrivit klart alla låtar, så åkte vi till Arons studio i Brooklyn. Hans studio ligger i samma hus som han bor i så vi flyttade in där för ett tag och jobbade dag och natt.

Är du nöjd med resultatet?

– Jag är extremt nöjd, och stolt. Vi har gjort vårt bästa, nu kan vi inte göra mer. Jag bara hoppas att andra också ska gilla det.

Det gör de!

– Jasså?

Ja, nu har en stor fanskara här i Sverige, folk gillar verkligen er här.

– Vad kul att du säger det, tack!

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan ert nya album och det förra, rent musikaliskt?

– Vi har växt så otroligt mycket, det känns nästan som om vi var barn på den förra plattan. Varje skiva man gör är nog på något sätt ett avstamp i ens liv, och det tycker jag man hör tydligt på Hummingbird. Det är en djupare platta, mer reserverad, men också mycket mer personlig. Vi har vuxit upp, helt enkelt.

Ja, Gorilla Manor är ju, om jag förstått allting rätt, ett album som uppkom under en väldigt optimistisk tid. Jag läste att det har hänt en del i era liv under de senaste åren. Hur hörs det på den nya plattan?

– Ja, min mamma gick tyvärr bort förra sommaren, och så hoppade ju Andy av. Det har verkligen hänt både extremt jobbiga saker, men vi har också haft några av vårt livs lyckligaste stunder. Åren mellan de båda albumen har varit som en berg- och dalbana. Och vi har skrivit texter baserat på vad som hänt i våra liv.

Vilken musik lyssnar ni själva på?

– Jag personligen är ett extremt stort fan av Radiohead. Dom är fantastiska.

Och Portishead. Jag har under hela mitt liv dragits till mörkret, och jag har letat efter musik som jag kan identifiera mig med. Det var inte förens jag hittade Portisheads album ”Third” 2008 som allt föll på plats. Den plattan har präglat mycket i mitt liv.

Jag har förstått att ert förra album Gorilla Manor var självfinansierat. Nu får ni turnera världen över och spela på de allra största festivalerna. Hur tänker du kring er snabba framgång?

– Det där är en sådan svår fråga… Jag har spelat tillsammans med de andra i så jävla många år. Det var inte förens vi började göra musik under Local Natives som det faktiskt släppte för oss, men det är inte så många som vet att vi kämpade i många år innan vi fick något slags genombrott, och sen gick det ju fort. Det är såklart fantastiskt! Vi säger det till varandra nästan varje dag, att vi ska vara så jävla glada att vi får hålla på med det här. Det är få förunnat.

”Jag vill inte bli ihågkommen som ett band som kompromissade sig fram till en karriär”

Vilken låt är din personliga favorit på Hummingbird?

– Hm, jag är väldigt stolt över Black Spot. Den tog oss bara typ en dag att skriva. Det finns låtar på plattan som tog flera månader, men den låten föll på plats direkt. Ja, det är min favorit.

Okej, så min sista fråga. Hur vill ni bli ihågkomna som band?

(lång tystnad)

Hallå..?

– Ja du… jag tänker. Som en grupp som gick sin egen väg tror jag. Jag vill inte bli ihågkommen som ett band som kompromissade sig fram till en karriär. Jag vill att vi ska ha tagit oss fram för att vi gjort precis det de vi ville, utan att någon styrde över oss.

Du vet, som Radiohead. Dom är så jävla bra, ingen har kunnat styra det bandet och fått dem till att låta på ett visst sätt för att skivbolag vill det. De låter precis så som de själva vill. Ja, det önskar jag, att folk minns oss som ett band som gick sin egen väg.

Tack Kelcey!

Som förband till Local Natives på onsdag står det Belgiska superhajpade bandet Baltazar. Här kan ni läsa en intervju vi gjorde med dem inför deras förra Sverigebesök.

Anna Wester