Hej Little Jinder!

Ibland förbannar vi att vi inte har mer utrymme för långa mastodontintervjuer i vårt uppslag i Göteborgs-Posten. Andra gånger är vi ganska nöjda att vi kan dela lite extramaterial med de Djungeltrumman-läsare som mest hänger på www. På fredag spelarLittle Jinderpå Yaki-Da och Beyond Retroshalloweenfest, och när vi pratade med henne i början av veckan, sa hon så mycket bra att allt helt enkelt inte fick plats i den dära pappersblaskan. "Vi slänger upp det på siten, vettja" utbrast någon. Och så gjorde vi det.

2013-10-31 16:38 2013-10-31 16:38
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Märta Tischner.

Är det på klubb din musik gör sig allra bäst?

– Jag håller inte riktigt med om att min musik är så klubbig, som folk säger att den är. Det är egentligen inte dansmusik direkt. Jag försöker till exempel alltid se till att inte spela för sent, för egentligen är musiken inte så party. Det är lite som att alla står och dansar och sen kommer jag och typ ”hej, nu jag tänkte jag att ni ska bli deprimerade”.

Ditt debut album, som du släppte tidigare i år, handlar om ett väldigt personligt ämne, ett uppbrott. Var det självklart för dig att skriva om den sorgen?

– Jag tycker att det var skönt att skriva ur mig det jag kände just då. Jag har funderat på vad jag egentligen har för image. Är jag brutalt deppig? Folk måste tro att jag går runt och mår svindåligt hela tiden, och det gör jag verkligen inte.

Så de deppiga texterna är något som mest bara händer, eller?

– Det finns egentligen bara en låt som inte är sån, så jag skulle tro att det mest blir så. Jag skriver inte roliga låtar. Det är det här som händer när jag sätter mig ner och skriver. Känslolivet är min allra största inspirationskälla, och det blir uppenbarligen inte jättekul då. Haha.

Någon gång i mitten av november kommer din första singel på svenska. Varför bestämde du dig för att byta språk?

– Tanken började formas i och med att jag bara släppte min skiva i Skandinavien. Jag har ett svenskt skivbolag och jag är baserad här, så det var mest kul att testa, som en one-off grej. En utmaning helt enkelt.

Var det svårt?

– När jag började var det nästan så att jag satt och skämdes medan jag skrev. Men sen blev det ändå jävligt naturligt, det är trots allt språket jag pratar. När jag väl var färdig tänkte jag ”vad fan var grejen?”. Om man inte är överdrivet pretentiös är det inte så jobbigt att skriva texter på svenska. Jag är inte Mauro Scocco, liksom. Det är helt okej.

Karin Londré

blandat
  • Senaste
  • Mest lästa

Senaste artiklarna

Mest lästa artiklar

Powered by Labrador CMS