Hej Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand!

2014-11-28 10:53 2014-11-28 10:53
Publicerad Senast uppdaterad

Väldigt få människor känner inget alls för Laleh. Det är inte alla som älskar henne, men alla känner i alla fall något. Det verkar vara en av anledningarna till att hon är ett utmärkte ämne för en dokumentärfilm, åtminstone om en frågar Kalle Gustafsson Jerneholm och Fredrik Egerstrand, som gjort just det. Idag har filmen biopremiär.

Hej Kalle och Fredrik! Hur mår ni?

– Vi mår…? Den frågan är alldeles för komplex för att svara kort på. Vi jobbar dock mycket med acceptens. Att göra dokumentärfilm kräver sin KBT.

Vi kan väl börja från början; hur kommer det sig att just ni gör den här filmen om Laleh?

Fredrik: – Vi har ju följt henne under tio års tid. Jag lärde känna henne under Jalla! Jalla!-inspelningen och Kalle låg på samma skivbolag som henne. Men det är klart, att det är ju många som velat göra en film om henne under en längre tid, så att förtroendet oss tre emellan var ju en avgörande startpunkt.

Vad i hennes person och historia var det som intresserade er?

– Hennes bakgrund är intressant, hennes förmåga att tilltala en så bred publik, hennes unika position som låtskrivare, producent, musikant och artist. Och att många har en åsikt om henne och hennes musik som kanske förändras när de ser filmen.

Vilken är er favoritdel av filmen? Finns det någon scen som betyder extra mycket?

– Filmen är ju byggd som en musikalisk komposition ganska mycket och därför är just helheten grejen. Men det klart att tiden i Norrland var väldigt speciell. Det var en dubbel naturupplevelse, dels det storslagna landskapet och dels det landskap som Laleh började att dela med sig av under våra långa samtal där, sitt inre.

Har ni själva några favoriter i kategorin musikdokumentärer?

Fredrik:– Den halvdokumentära The Real McCoy om Andy McCoy från Hanoim Rocks och den danska musikfilmen ”De Skrigende Halse”. Den är riktigt störd.

Kalle:– Some Kind of Monster med Metallica är ju given. Vi hade tankar om ett liknande upplägg med psykolog men kanske var det mer jag och Fredrik som behövde det.

I förra veckan hade ni pressvisning på fritidsgården i Hammarkullen, varför valde ni att visa den där först?

– Laleh är ju uppvuxen i Hammarkullen och det var just på Mixgården hon hängde. Nu är det en ny generation unga som hänger där. Med små och stora drömmar om livet. Det var ju självklart att deras blick var den som först skulle landa på filmduken.

Vad hoppas ni att publiken ska ta med sig från filmen?

– Oj. En biostol? Nej. Publikens tolkning av filmen är deras. Publiken tar hand om filmen nu. Vi kan bara hoppas att slår sig ner en stund i någons inre och far runt där en stund.

Om ni fick välja helt fritt: vem hade ni gjort nästa dokumentär om?

Fredrik: – Konstnären Annika Von Hausswolff. Fast det är ju just det vi ska göra! Vilken lycka! Håll utkik efter den om ett par år. Annars hade jag gärna gjort en film om Bruno K Öijer.

Kalle: – Hade gärna gjort om Leila K, fast det är ju gjort. Men kanske kan man göra det igen?

Karin Londré

blandat
Powered by Labrador CMS