Hej Johnossi!

Hej John! Hur är läget?

– Hej! Det är okej, jag är lite sliten, vi kom nyss hem från två veckor i Tyskland. Så just nu försöker jag mest repa mig inför de sista gigen. Men annars är det bra!

Hur har turnén varit?

– Den var skitbra! Jag tror att det här var den bästa Tysklandsturnen vi någonsin gjort, faktiskt.

Jasså, varför då?

– Vi spelade på större och fler ställen än vad vi tidigare gjort, och det var mer folk i publiken. Det var skitkul.

”Det är en så stor del av mig, jag är helt beroende av det”

Jag hörde er på Nyhetsmorgon i tisdags, blev du irriterad på att dom inte kunde hålla koll på vem som var vem?

– Haha, ja du såg det? Jag var så trött så det kanske var jag som trodde att de blandade ihop oss? Eller jag vet inte, men nej, jag blev egentligen inte irriterad.

Är det vanligt att folk blandar ihop er?

– Ja, det finns några bilder från precis när vi började, där det står Ossi på min t-shirt, och John på hans t-shirt. Om man googlar oss får man nog upp dem ganska snabbt. Så slöa journalister blandar nog lätt ihop oss.

Ni har ju känt varandra sedan tidigt tonår. Hur blev ni kompisar?

– Fån början var min bästa kompis storebror Ossis bästa kompis. Jag var typ 12 år och Ossi 15 år, i den åldern blir ju åldersglappet mycket mer påtaglig. Men vi hängde i samma gäng liksom, det var först efter gymnasiet som vi började bli kompisar på riktigt. Folk drog från stan och började plugga eller reste iväg, då startade jag och Ossi band i stället.

Minns du er första spelning?

– Ja, det gör jag. Det var på Patricia, en båt i Stockholm. Dom hade någon demoklubb. Jag minns att vi var helt sjukt jävla peppade, du vet, helt övertända. Det var en så häftig känsla att stå på scen. Det var ju alltid det de första året, vi hade så mycket att bevisa, och det var en så häftig känsla att spela live. Nu är den känslan så grundad inom en på något sätt, även fast jag måste säga att jag har en mäktigare känsla i mig nu, när jag står på scen.

Jasså?

– Ja, nu gör vi ju mycket större grejer hela tiden, och det här har blivit en så stor del av mig, att jag ska få stå på scen och uttrycka mig. Jag är helt beroende av det. Jag har liksom planterat den där känslan inom mig.

Ni har uppenbarligen hållt ihop väldigt länge du och Ossi, hur har ni gjort?

– Hmm.. Jag vet inte. Vi gillar inte att bråka, eller vi har aldrig haft en anledning till att bråka. Vi är rätt easy going, båda två.

Ja, jag läste i en intervju någonstans att ni först och främst är vänner, att bandet kommer i andra hand. Kommer det alltid vara så, att ni kommer prioritera varandra framför er framgång?

– Ja precis, vi började ju som bästa kompisar och hängde dagligen i flera år innan vi började spela på riktigt ihop. Vi gör ju det här för att det är kul. Eller det klart att det inte alltid är kul, det är ju en jävla ångest att man måste vara kreativ hela tiden. Men i det stora hela måste det finnas en lekfullhet.

”Det är ju en jävla ångest att man måste vara kreativ hela tiden”

Har ni fortfarande hemligheter för varandra?

– Nej, inte mycket asså. Eller vad vet jag. Han kanske går runt och bär på massa grejer. Han kanske är värsta lönnmördaren..?

Ja, kanske?

– Nej, men vi gillar inte att hallå saker osagda för varandra. Vi är väldigt, väldigt öppna. Det finns inte mycket jag inte vet om honom. Vi tycker det är jävligt viktigt att prata om grejer.

– Haha, ja vi har fått den där frågan tidigare, och vi har tänkt nu i efterhand att, vafan skrev vi så för? Men den här skivan kändes som ett nytt kapitel i våra liv, helt enkelt. Det var tre år sedan vi senast släppte en platta, det är ett ganska stort glapp. Det har hänt så mycket i våra liv de senaste åren, och vi kände någonstans att om vi skulle fortsätta med Johnossi måste det vara som en början på någonting nytt.

Ja, ni har ju till exempe plockat in en tredje person i bandet nu?

– Ja, men det är fortfarande jag och Ossi som är själva bandet, så kommer det alltid att vara.

Men hur har de varit då, att in en tredje part?

– Det var lite nervigt, vi visste ju inte hur det skulle bli, men det har funkat jävligt bra. Vi har alltid haft inställningen att vi kan göra precis vad vi vill. Vi har inte haft som någon regel att bara köra på trummor, gitarr och sång. Så vi bara körde på.

Och det blev ju bra!

– Ja, men en annan anledning till att vi tog in klaviaturer var att vi var så bekväma i det vi gjorde. Allt satt som en smäck lixom, även fast vi såklart sliter som djur när vi spelar live. Men vi kände vi att vi behövde någonting som kom in och rörde om.

”Vi har alltid haft inställningen att vi kan göra precis vad vi vill”

Jag hörde en annan intervju med er, där du sa att det är som att vända ut och in på sig själv när ni gör ett nytt album. Hur mår ni när själva skapelseprocessen är över?

– Det är olika för varje skiva, men oftast känner jag mest att det är så jävla skönt att man är klar. Man vill liksom belöna sig själv.

Så hur funkar det då, när ni jobbar fram nya låtar?

– Det är jag som skriver alla melodier och texter, och så visar jag det för Ossi, och om han gillar det börjar vi arrangera och sätter ihop det till en Johnossi-låt. Det är Ossi bäst på, att arrangera. Vi har en väldigt bra fördelning där.

Vilken musik lyssnar du själv på?

– Jag måste säga att jag lyssnar på all form av musik. Men det bandet som jag lyssnat på mest de senaste 10 åren är nog Arcade Fire.

Bra band!

– Ja de är fan grymma! Men jag lyssnar mycket på hiphop också, och black metal och singer-songwriter. Ja du fattar, allt som är bra. Många säger ”jag lyssnar på pop” och så lyssnar de endast på det. Jag fattar inte…

Hur tror du att du kommer minnas Ossi när du blivit gammal och ni lagt av?

– Vadå om han skulle dö?!

Nej, men mer när ni kan se tillbaka på den här tiden? När det är över liksom.

– Fan va bra fråga, det har jag faktiskt aldrig tänkt på… Med största sannolikhet kommer jag minnas honom med glädje och värme. Jag hoppas såklart innerligt att det inte kommer hända nått skit på vägen, som gör att vi börja hata varandra, fyfan. Nej förhoppningsvis kommer jag minnas honom med glädje.

Vill ni göra det här i resten av era liv? Att turnera och spela och så?

– Nej, jag vill inte turnera hela livet, men jag vill definitivt hålla på med musik. Om det bara betyder att jag sitter för mig själv med en gitarr, men jag kanske kommer vara rätt nöjd med det. Jag kommer nog inte ha behovet av att stå på scen hela livet. vad jag vet är i alla fall att det här inte är vår sista skiva!

Anna Wester