Hej Joel Borg!

Det är inte lång tid kvar nu. Om bara några dagar börjar det byggas i Slottsskogen och vallfärden mot Göteborg drar igång. År efter år lyckas Luger med konststycket att åstadkomma eufori under tre intensiva dagar. De säger åt oss att lyssna på Ornette Coleman och Billy Bragg och vi gör Spotifylistor utan att blinka. Makt över musik-Sverige? Ja, absolut. Vi delade kaffepanna med en av hjärnorna bakom Way Out West. Säg hej till Joel Borg.

Hej Joel!

– Hej!

Vad är nytt med årets festival? Vad kommer vara annorlunda?

– De största som publiken märker är ju såklart att vi kör en dag extra, det är jättestort. Sen filmprogrammet är riktigt starkt i år, det får man inte missa att kolla in heller.

Ja, varje år tar ni er för nya satsningar och konstformer, är målet att växa för varje festival?

– Både jag och nej. Vi planerar inte att växa i kapacitet, men naturligtvis vill vi bli starkare i alla led av det vi gör. Vi vill sudda ut gränserna mellan alla kulturformer. Vi vill inte vara en musikfestival, utan vi vill behandla alla kulturformer och låta olika konstformer samspela.

"Om folk lyssnar på en vill man ju säga någonting bra."

Way Out West har ju en extremt stark röst och plats i Göteborg. Hur tänker ni kring det? Hur förvaltar man en sådan makt och auktoritet på bästa sätt?

– När vi startade hade vi en ganska långsiktig plan för hur vi skulle etablera Way Out West och vi tänkte att det skulle få ta längre tid än vad det faktiskt gjorde. Vi försöker alltid att göra ganska mycket välgörenhetskampanjer under året och på festivalen. Om folk lyssnar på en vill man ju säga någonting bra.

Ja men precis, att ni utnyttjar er röst.

– Ja exakt, just den delen är ju jättekul att vi kan göra, att vi kan belysa saker som annars kanske inte uppmärksammas. Vi har ju tillexempel alltid satsat jättehårt på miljöfrågorna.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

"Individen är svag när det kommer till musik. Det är gruppen som är stark."

Hur mycket makt skulle du säga att du har över musik-Sverige?

– Jag personligen har nog inte så mycket makt, skulle jag påstå. Individen är svag när det kommer till musik. Det är gruppen som är stark.

Luger?

– Ja. Luger och Way Out West, absolut.

Ja, jag har fått uppfattningen att när ni bokar någonting och säger att det är bra, då lyssnar gemene man på er och anammar det ni säger. Aldrig förr har vi lyssnat så intensivt på Frank Ocean, till exempel.

– Jag tror inte att det är på grund av att vi bokar det, utan snarare att vi är snabba på att hitta band och artister som vi ser är bra, men som folk kanske inte hunnit upptäcka. Vi letar alltid efter kvalitativ musik, det är vårt jobb. Det är det vi gör varje dag… så det är tur att vi är ganska bra på det.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Hur lyckas man med den researchen?

– Sedan många år tillbaka har vi relationer ute världen och de gör att vi kan vara tidiga med att boka nya band som har potential att bli stora. Vi såg tidigt att Frank Ocean var bra och då ser vi till att boka honom, helt enkelt.

Alla de här artisterna och banden du pratar om… Hur vet ni att de har någonting grymt att komma med?

–Magkänsla och erfarenhet. Våra artistbokare är väldigt bra på det de gör. Och framförallt gillar de även musiken de jobbar med.

"Vi har starkare lineup i år än någonsin."

Ni har en väldigt bred topp med Blur, Black Keys, Florence & The Machine, Refused och Kraftwerk, men ingen riktig skyskrapa som är så kommersiell som till exempel Kanye West förra året eller Neil Young 2008. Sen beror det ju såklart på hur man ser på saken, men för den breda massan kanske det saknas en topp?

– Det beror ju, som du säger, på individen vad man upplever som stort. Vi bokar saker som är bra, inte för att de är stora. Bon Iver och Frank Ocean och många, många fler är både bra och stora. Större än folk kanske förstår. Sen tror jag inte att den stora massan saknar en topp. Kraftwerk, Blur…Black Keys…Florence + The Machine. Vi har starkare lineup i år än någonsin.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Men har ni någonting kvar?

– Ja, vi har ett par band kvar… både till Slottsskogen och klubbarna.

Vad är du personligen mest nöjd med i årets line-up?

– Att Refused gör sin enda Sverige-spelning är väldigt coolt. Jacuzzi Boys är grymma. Man får inte heller missa Zero Boys, Adolescents och 7 Seconds. Eller Iceage, Ceremony och Lower. Eller Savages.. Ja, jag kan hålla på hela natten.

Stadsfestivaler har ju blivit lite av en trend och har verkligen vuxit de senaste åren. Hur stor roll tror du att Way Out West och Luger haft i det?

– Stadsfestivaler har egentligen alltid funnits, varje festival har ju en liten stad i anknytning. Men kanske det är att är så att ordet stadsfestival har fått ett bättre rykte nu. Begreppet festival har ändrats lite de senaste fem åren. Innan associerade kanske folk till att man skulle bo i tält någonstans och härja, men det behöver inte vara så. Det går alldeles utmärkt att vara i en stad, sova i en säng och dricka kall öl.

"Bara för att man fyller 25 eller 45 betyder ju inte det att man slutar gilla musik. Eller hur?"

Man behöver inte vara 16 år och asfull?

– Precis. Idén om vad en festival är har gått från att ha varit riktad uteslutande till en yngre målgrupp, till att också attrahera en lite äldre. Bara för att man fyller 25 eller 45 betyder ju inte det att man slutar gilla musik. Eller hur?

Ja, visst är det så! Men tror du att landsortsfestivalerna håller på att dö ut?

– Nej, jag tror att campingfestivalerna fyller en jätteviktig funktion, men jag tror att folks förväntningar på festivaler har höjts på senare tid. Det räcker inte längre att bara stängsla in ett område. Festival är så mycket mer än så.

”Under varje moderatperiod föds det alltid nya punkband!”

Vilken festival är er största konkurrent?

– I grund och botten är konkurrens något väldigt bra, det gör att alla höjer sig. Men Way Out West har nog inte så jättestor konkurrens i Sverige skulle jag våga påstå.

Publiken kanske står och väger mellan Way Out West eller till exempel Roskilde?

–Spanienresan är förmodligen en större konkurrent än någon annan festival. Alltså vad du ska göra på din semester.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Jag tänkte vi kunde prata om hur ni ser på jämställdheten på festivalen? Hittills har den dominerats av män, men med tanke på Stockholm Music & Arts (som Luger också ligger bakom, reds. amn.) kan ni uppenbarligen arrangera en festival med, som ni säger, kvalitativ musik, där den övervägande delen är kvinnor. Varför har aldrig Way Out West sett ut så?

Det är ju skitkul att det ser ut som det gör på Stockholm Music & Arts, men det är mer en slump än ett genomtänkt val. Vi har ungefär fem artister om dagen på Stockholm Music and Art och på Way Out West har vi ungefär 110-120 akter totalt, och det spelar såklart jättestor roll över hur det ser ut med jämställdheten.

”Sen att boka en artist bara utifrån vilket kön han eller hon har… Ja, det i sig går ju diskutera.”

Men varför satsade ni inte allt på en festival och såg till att det blev en mer jämlik line-up?

– Oftast handlar det om logistik. I den bästa av världar hade man ju bara tagit en lista och bokat de man ville, men så ser det ju inte ut, tyvärr. I grund och botten vill man boka bra musik och alla vill såklart att det ska se helt jämställt ut. Men vi kan inte bara välja vilka artister vi ska boka rakt av från en önskelista. Tillgänglighet, logistik. Många faktorer som spelar in. Sen att boka en artist bara utifrån vilket kön han eller hon har… Ja, det i sig går ju diskutera.

Ni har ju en uttalad miljösatsning till exempel, varför har ni valt just att lägga fokus på det och inte på att få en uttalad jämställd scen? Känns inte det också viktigt?

– När det gäller vår satsning på miljön kan vi ju gå all-in och det finns ingenting som kan sätta stopp för vad vi gör. Men vilka artister vi bokar handlar inte bara om oss, utan också om vad som faktiskt finns tillgängligt. Utbudet spelar in och att få till ett program som både skulle sälja biljetter och vara jämställt i år gick inte för oss. Samhället ser ut som piss i vissa sammanhang och det vore såklart jättefint om vi istället kunde spegla en framtida förhoppningsvis helt jämlik värld. Sen tycker jag inte att man ska stirra sig blind på vilket kön artisterna på Way Out West har, utan även kolla vad de har för åsikter, vad de brinner för och står för. Lägg alla komponenter och pusselbitar bredvid varandra.

Ja, för det finns ju uppenbarligen många kvinnor som är svinduktiga.

– Ja, absolut. Och vi vill boka dem alla. Några av Lugers viktigaste artister genom åren är ju Lykke Li, Sibille Attar, Anna Järvinen, Jenny Wilson, Laleh, I Break Horses och Anna Von Hausswolff och de satsar vi jättehårt på. Även Robyn, First Aid Kit osv. Det är ingen brist på kvinnliga förebilder, det är inte där problemet ligger, utan jag tror att det börjar redan i skolan och i replokalerna. Där måste vi bli bättre på att bjuda in och kanske just belysa alla fina kvinnliga artister vi har i Sverige. Få fler att plocka upp instrumenten.

I say word. Men du, ska vi ta och prata lite om Stay Out West?

– Vår akilleshäl…

"En exklusiv svettig klubbspelning är svårslaget."

Fast, det är ju också jätte uppskattat?

– Ja, men det är svårt. Stay Out är en sådan sak som vi aldrig kommer kunna fixa så att alla blir nöjda. Men vi håller det väldigt kärt så vi kommer aldrig släppa det. En exklusiv svettig klubbspelning är svårslaget.

Stay Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Hur bemästrar ni akilleshälen då? Hur vinner ni?

– Vi har jobbat med att kommunikationen ska vara bättre. Till exempel så har vi utvecklat appen så att man ska kunna se om det är mycket folk på klubbarna, om det är lång kö och så vidare.

Vilka klubbar kommer ni jobba med?

– Vi kommer samarbeta med Magnus & Magnus, Trädgår’n, Stora Teatern, Nefertiti, Valand, Yaki-Da, Park Lane, Pustervik, Jazzhuset, Världskulturmuseet och Annedalskyrkan. Vi gillar ju att köra på stans grymma klubbar men också på det sär ställena där man kanske inte brukar hitta vår publik vanligtvis.

Det tror jag är jätte uppskattat. Klientelet på Way Out West är nog inte de som oftast hänger på Valand, men jag tror folk gillar att ni går in och rör om lite.

– Ja, man vet ju själv hur det är. Vilken stad man än bor i så går man alltid till samma lokal. Det var lite därför vi till exempel valde att jobba med kyrkorna från början.

Vilket är det säkraste Stay Out-kortet för den som inte vill missa festen?

– Trädgår’n är vårt största ställe i år och där går nära 3000 personer in. Dock, vi vet likväl som alla andra att när Ingrid kör sin grej där kommer det vara extremt mycket folk. Men samtidigt… kommer man inte in på Trädgår’n så kan man istället gå och upptäcka Korallreven, King Krule, Kingdom Of Evol feat Freddie Wadling, Galantis eller Alberta Cross för att nämna några.

Men det finns ju ett värde i det också förstås. De känns ju onekligen exklusivt för de som faktiskt kommer in och deras upplevelse blir ju tre gånger bättre.

– Precis, de som är där inne tycker ju det är grymt. Det är lite av grejen med Stay Out West. Det intima och exklusiva.

”Det är svårt med femtillståndet. Vi har sagt att vi inte ska gå in i den debatten, men personligen är det klart att jag tycker det är tråkigt.”

Men du, vad tycker du om det indragna femtillståndet? Hur tror du det kommer påverka Stay Out West?

– Vi får ju anpassa oss efter staden, men de klart att det kommer bli generellt tråkigare. Det kommer bli otroligt mycket mer komplicerat att rent tekniskt rodda allt när klubbarna stänger tidigare. Det är svårt med femtillståndet. Vi har sagt att vi inte ska gå in i den debatten, men personligen är det klart att jag tycker det är tråkigt. Privat enligt mig så tycker jag att man ska kunna få ta ansvar över sig själv. Om politikerna tror att det kommer bli mindre stökigt tror jag att de har fel. När alla istället samtidigt går ut på gatorna vid ter, det är väl då problemen äger rum.

Men i förlängningen kommer det säkert ut någonting bra av det ändå. Historiskt kan man se att när politiker gått in och sagt till folk vad de ska göra har det bara resulterat i att människor blir ännu mer kreativa och hittar på egna lösningar. Under varje moderatperiod föds det alltid nya punkband, haha. I förlängningen tror jag det kan resultera i någonting fint och bra underjordiskt. Ni som bor i Göteborg får helt enkelt se till att det blir så.

Jag lovar. Det kommer ju onekligen leda till fler svartklubbar och så vidare, men det är ju så tråkigt att polisen går in och stänger ner det också.

– Man går nästan in och låtsasagerar mamma och pappa, det gillar inte folk.

Stay Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Ja, och det är de som irriterar mig mest, att de inte litar på att vi kan ta ansvar över oss själva.

– Jättekonstigt. Det klart att det är så att de två timmarna där mellan tre och fem generellt troligtvis är de timmarna då folk beter sig värst, men det är ju märkligt att alla andra ska få lida av det.

Vad vill ni att Way Out West ska stå för? Vilken bild vill ni ge publiken och vad vill ni att vi ska associera med er?

– I grund och botten vill vi att folk ska hitta massa ny, grym musik och ha jättekul. Det finns säkert massa marknadsföringstermer och fina ord, men det behöver nog inte vara svårare än så. Vad vi främst vill är att hela staden ska leva upp och det är också en av anledningarna till att vi har Stay Out West och klubbarna. Det är viktigt för oss att vi lämnar efter oss någonting som lever kvar och även lyfter upp befintliga ställen som faktiskt är i Göteborg hela året.

Har ni tagit inspiration från någon annan festival?

– Ja, en stor del till varför vi startade Way Out West var för att vi tyckte att det saknades någonting. Vi ville fylla ett hål. Vi tog självklart inspiration från andra festivaler, sen kanske inte det är just renodlade musikfestivaler, utan allt i från matfestivaler i Brasilien till konstfester i Berlin.

Hur många var ni som startade festivalen?

– Vi är ju en liten festivalgrupp som arbetar med det året runt, men under själva festivalen är vi runt 1000 personer som jobbar. Way Out West växer med alla och skapar sig själv, lite organiskt sådär. Publiken är lika stor del av utvecklingen och vad Way Out West är som vi, troligtvis större.

Föddes idén om Way Out West efter att ni bestämt att ni skulle vara i Göteborg, eller vice versa?

– 1991 började Luger med gigs och turnéer. Sedan har organisationen växt och börjat göra mer och mer saker. Eftersom vi bokade alla våra artister till andra festivaler var det ganska naturligt att vi ville göra en egen festival. Just då passade det väldigt bra att göra den i Göteborg.

”Och nu med det här tretillstånden och ett blått styre… Man vet ju inte vad som händer.”

Kul för Göteborg!

– Göteborgs stad omfamnade idén och de supportade konceptet. Sen kom Slottsskogen upp som förslag. Det här är en bra stad att göra saker i. Det har varit ganska lätt att arrangera saker här tidigare. Sedan vet man ju inte vad som händer. Vi sitter till vardags i Stockholm, och nu med det här tretillstånden och ett blått styre… Vi får se vad som händer.

Så ni kanske kommer flytta festivalen?!

– Nej… Det kommer vi ju inte göra. Nu är Way Out West så etablerat i Slottsskogen och ja, men man vet ju förstås aldrig… Jag kan inte säga vad Way Out West är om 10 år. Varken geografiskt eller konceptuellt. Way Out West är en egen organism.

Stay Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Det tror jag skulle vara en jättestarkt kraft, om ni hade hotat Göteborgs Stad att lämna Slottsskogen, om de tar bort femtillståndet.

– Jag vet, men Way Out West är ju ett med Slottsskogen och man ska inte hålla på och hota. Det har gjorts jättemycket forskning kring vad Way Out West gör för staden, inte bara hur vi påverkar nu, utan också om 15 år. Jag hoppas bara att politikerna ser vilken roll vi fyller och vilken nytta det är för staden och att vi på det sättet står för någonting bra i staden. Men som sagt angående tillståndet så lämnar vi den diskussion till alla de som faktiskt har klubbar och ställen och som rörs av beslutet till vardags.

Vad får ni störst kritik för?

– Stay Out West.

Varför samarbetar ni inte med fler klubbar då?

– Det är inte kö på alla klubbar. Det handlar framförallt om att det är några utvalda spelningar som måste ske på klubb och som många vill se. Jag tror inte att ett ökat utbud av klubbar skulle göra att det blir mindre kö. Det är kö till spelningar som många vill se, men jag lovar att det inte är kö till alla. Kapaciteten på klubbarna totalt sett är stor. Mitt tips är att hålla koll i appen och gå och upptäcka nya artister.

En uppenbar fråga förstås… Men kan man inte flytta in akterna i festivalområdet då?

– Aaa… Det är ju många som vill att vi flyttar in akterna till festivalen, men det går inte och vi vill inte det heller. Då försvinner dels känslan, men det handlar också om att de inte fyller en så stor scen. De flesta banden som spelar på Stay Out West är i startgroparna och det är på klubb man måste se det. Fast till exempel Feed Me flyttar vi ju ut till Slottsskogen, vi skulle egentligen bara köra ett dj-set med honom, men nu blir det på riktigt.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Det tror jag är smart av er. Det hade varit en typiskt sådan spelning som många hade missat på grund av hans popularitet i jämförelse med klubbens kapacitet.

– Precis, sen handlar det inte bara om oss, utan vi har ju såklart en dialog med artisterna. Till exempel vill Ingrid göra en exklusiv världspremiär, såhär första gången de kör live ihop och allt. Då är Trädgår’n perfekt.

"Det kommer gå åt helvete massa gånger, men för varje gång man misslyckas lär man sig någonting nytt."

Vad har du för tips till alla våra läsare som vill in i festivalbranschen? Hur började du?

– Man får helt enkelt testa sig fram. Ingen av de jag jobbar med har gått någon utbildning, utan alla har en do it yourself-anda. Det kommer gå åt helvete massa gånger, men för varje gång man misslyckas lär man sig någonting nytt. Brinner man bara för det man gör tillräckligt mycket kommer det lösa sig tillslut. Och man ska absolut inte göra det för att man tror att man ska bli rik. Snarare är det tvärtom…

Hur mår du efter Way Out West?

– Det har ändrats ganska mycket. Efter fem år har jag blivit rätt immun mot stressen. Men om man jobbar med någonting i ett helt år är det ju konstigt om man inte hade känt ett stort tomrum efteråt. Fast det fina med oss är ju att vi bara kan ta tag i nästa projekt. Den där stressen jag kände inför festivalen förr om åren har lagt sig. Nu vet jag att saker och ting löser sig och organisationen är stark och erfaren.

Blir du aldrig trött på det, känner du inte att du vill göra någonting annat?

– Nej, det är ju så roligt för det är nya saker hela tiden. Och vi utvecklar och tar det till nya nivåer hela tiden. Man har ju någon form av konstig skada där, att man går runt och hela tiden vill göra saker bättre. När man slutar känna så, då är det nog dags att göra någonting annat. Men än så länge vill jag bara göra det bättre!

Ni har ju en stark line-up i filmprogramet. Är målet att bli någon slags konkurrent till Göteborgs Filmfestival?

– Nej, inte konkurrent. Göteborgs Filmfestival ligger ju i februari och vi i augusti. Eftersom det är två olika tidpunkter innebär det att det är många filmer som inte vi kan visa på grund av timingen. Samma gäller för dem. Och vi känner att vi gör en annan grej.

Förra året satsade ni ju en del på Way Out Art, har ni släppt det i år och satsat mer på film?

– Bra fråga… I år är det inte jättemycket konst. Fast det vi faktiskt har är jäkligt bra. Art Of The Streets och Motskrifter. Kolla in! Vi har även ett jättegrymt konstsamarbete tillsammans med Röda Sten och Phil Collins.

Ställer inte han ut där nu?

– Jo, men under Way Out West görs ett samarbete mellan några av banden och honom. De ska göra ett verk tillsammans.

Grymt!

– Ja, vi vill alltid hitta nya grejer där musik och konst synkar.

Way Out West 2011. Foto: Djungeltrummans festfotografer

Hur ser framtiden ut för festivalen? Vad har hänt om tio år?

– Ja… Way Out West är nog absolut kvar. Men fan, tio år är jävligt lång tid. Det kommer nog inte se ut så som det ser ut nu i alla fall.

Men det är det som är så bra med Way Out West, de är så levande. Kollar man på till exempel Hultsfred har den ju sett likadan ut varje år. Men Way Out West är föränderlig på ett annat sätt.

– Ja, jag tror att det måste vara så. Det är så världen ser ut, det är naturligt, vi är i ständig utveckling. Har inte superkoll på Hultsfred så kan inte säga mycket där.

"Gifta mig med eller ligga med… Amerikaner eller tyskar. Svårt!"

Nu har jag min sista fråga här. Du måste välja vem du ska gifta dig med, döda och ligga med och dina alternativ är: Blur, The Black Keys och Kraftwerk. Vad väljer du?

– Haha, nu har jag världens bästa fru och en underbar son så det hoppas jag att slipper. Men okej, fan va svårt. Måste jag verkligen.. ja vafan Blur har ju sagt att de ska lägga ner två dagar efter Way Out West, då är det ju redan klart. Gifta mig med eller ligga med kvar då… Amerikaner eller tyskar. Svårt! Jag tror ändå att… gifta mig med Black Keys, och ligga med Kraftwerk. Ja, så får det bli.

Anna Wester