Hej Joel Alme!

Joel Alme är tillbaks, både med ny skiva och på besök i hemstaden. På onsdag hålls releasefest, inte i Stockholm förstås, utan här på hemmaplan, närmare bestämt på Pustervik. Nya skivan är intimare, mindre storslagen och full av närhet. Dessutom kommer nya singeln A tender trap med en otroligt fin video. Vi pratades vid lite, om recensenter, psykisk press och artonåringar.

2012-05-04 16:33 2012-05-04 16:33
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Anna Ledin Wiren

Berätta lite om nya skivan!

– För att förklara kunna förklara nya skivan så måste man nästan ställa den i kontrast till förra skivan. Jag tycker att denna är lite mindre pompös, lite närmare, mycket melodi och text. Men lyssnar man på denna skivan först, så kanske man tycker att den är himla pompös och storslagen. Jag själv har tänkt mycket på närhet, att man ska höra oss spela på skivan. Inga robotar som spelar, riktiga människor.

Hur kommer du åt den känslan?

– Min taktik är väl att vara så rastlös som jag är, att inte kunna koncentrera mig. Vi repar nästan aldrig, så en tagning till så hade skivan blivit helt annorlunda.

Hur känns det inför skivsläppet nu då?

– Det känns jättebra, som folk gillar det och sådär. Det är lite jobbigt när folk ska tycka och tänka. Men jag försöker själv tänka bort det lite.

Läser du alla recensioner?

– Självklart läser jag dem alltid, och blir väl antingen arg eller glad. Jag kan få känsloutbrott, men jag tar inte till mig så mycket av det. Ingen annan ska ju lära mig vad jag ska göra.

Kan du känna när du läser en recension, att den som skrivit missuppfattat hela grejen?

– Ofta i negativa recensioner förstås, haha. Men det är ju också så att alla har olika associationer till musik. Ibland kan det kännas som om vissa recensenter kan blicka tio år tillbaks i tiden, sedan kan de inte så mycket mer. När man pratar om världen så måste man kunna lite historia om världen, samma sak med musik.

Mindre personlig smak, kanske?

– Klart att man får ha personlig smak, men man ska kunna uppskatta olika saker.

Hur har skivan mottagits hittills?

– Jag fick en jättefin recension i Aftonbladet, så det var bra. Men man vet aldrig riktigt hur det ska bli. Göteborgs-Posten känns nästan viktigast, för det är ju ens stad ändå.

För oss är ju skivan helt ny, men du har levt med den ett tag. Hinner man tröttna på den, redan under promotiontiden?

– Man kanske tröttnar, men mest på grund av psykisk press. Efter hela livebiten brukar jag inte lyssna så mycket mer på skivan. Eller snarare såhär, att man inte lyssnar på den själv, men det kan vara kul att höra låtarna i en affär, hos mamma eller genom ett fönster. Man uppskattar den mer då.

Och på onsdag är det releasefest.

– Ja, precis. Det blir på nya Pustervik. Jag ska spela, några kompisar spelar skivor, och så kommer det en hemlig gäst, som jag förstås inte kommer att avslöja vem det är. Innan dess kommer jag signera skivor och spela akustiskt på Bengans.

Kommer det en lite annan publik på en sådan grej, som på Bengans, tror du?

– Ja, det är väl en blandning av ett gäng blåvitare, lite kompisar och en del folk som är under 18. Det är väldigt roligt, jag är inte en så pass erkänd artist att jag blir tillfrågad om jag vill göra sådana där tidiga spelningar för dem som inte fyllt 18.

Det brukar ju vara en ganska entusiastisk publik.

– Ja, det hade varit jättekul tycker jag. Det är en viss ålder, när man ärr sådär ocynisk och livet ligger framför en. Det är så hjärtligt, man har inte gått på så många nitar än, inte sjunkit ner, helt. Man kommer ihåg den åldern. Speciellt när man var på spelningar och så, de bedömdes inte så hårt, de gick inte igenom vuxenfiltret.

Det känns nästan lite gammaldags och skönt, att signera skivor.

Annars kanske inte skivbutikerna är så välbesökta längre.

– Precis. Finns Skivhugget kvar?

Nej, det är ett 24-timmars gym nu.

– Okej, ja, det kanske inte riktigt är samma klientel.

Men sedan då, när promotandet är över, sätter man sig och börjar på en ny skiva då?

– Ofta finns det ju en del låtar som man inte hann med. Den här skivans smulor plockas upp, och så bakas det ett nytt bröd. Så spinner man vidare, och av de gamla låtarna blir det nya låtar. Men just nu skriver jag inte så mycket, lite grejer till kompisar och så. Man har någon slags tomhet som måste fyllas upp igen. Man är lite psykiskt nedbruten, inte dekadent, utan mer bara tomt i skallen. Men man får vakna upp lite, och vara med familjen och sådär.

Kanske är det lättare om man har familj, än om man avslutat en kreativ process och inte har något annat som man måste göra?

– På ett sätt är det kanske lättare, men det är många som ändå inte vaknar upp. Det finns många exempel på folk som har familj men som bara fortsätter ändå. Det är svårförklarat, man har liksom inga känslor kvar i kroppen. Man är stel i psyket.

Hur länge kommer du hålla på med det här?

– Tills dag dör. Och efteråt också. På ett eller annat sätt kommer man alltid hålla på med musik, det har ju finnits sedan man var noll. Man kan inte bara en dag vakna upp och ha tröttnat helt.

Lisa Stevik

blandat
Powered by Labrador CMS