Hej Jennie Abrahamson!

Jennie Abrahamson är tillbaks med inte mindre än sitt fjärde soloalbum sedan debuten 2007. På lördag ser ni henne på Pustervik, men vi passade på att prata lite med henne om musikerliv och feminism redan innan dess.

2014-04-03 20:52 2014-04-03 20:52
Publicerad Senast uppdaterad

Du har varit ute på turné i Australien precis, hur är turnélivet? Föredrar du det framför studiotiden?

– Jag gillar båda, ett få en skrivperiod och sedan få jobba i studion. Det är så klart kul att få komma ut och spela för folk, men i studion är man så uppe i sitt kreativa flow. När man är ute ska man komma ihåg saker, hålla koll och ta ansvar. Man blandar in mer av yttervärlden.

Hur är denna skivan annorlunda från dina förra?

– Jag tror det kommer vara lättare att uttala sig om det om kanske ett år. Då kommer jag kunna analysera den och se. Ju mer man håller på, desto mer kan man ta tillvara sina talanger. Innan denna skivan pratade vi till exempel om att jag ville få min röst att bli mer av musiken, gå ner i volym och låta den bli en del av de andra instrumentet. Den skulle inte vara så jävla tydlig, man behöver inte höra exakt varenda ord, tänkte jag. Men så insåg jag att det går inte. Mixar man den lägre blir det enda effekten att lyssnare blir irriterad för det är så lågt. Till slut kom vi fram till att okej, så här är det. Så här låter jag. Vi får väl höja då, så får jag ligga och kvittra ovanpå och göra en grej av det istället, att rösten är i centrum.

Du har dedicerat din låt The War till det feministiska uppvaknandet, berätta!

– Jag har alltid kallat mig för feminist, och tycker inte att det är ett konstigt ställningstagande. Titeln till trots handlar låten inte om könskrig eller kamp mellan könen, den handlar om lika rättigheter och möjligheter för alla. Debatten är lite bisarr, det har blivit så polariserat. Det finns en enkel definitionen av feminismen, att det handlar om att kvinnorna är underordnade mannen, och att man tycker att det borde jämnas ut. Det är mest en rolig analogi med krig. Jag vill hylla dem som kan kommunicera feminism på ett bra och vardagligt sätt, så att folk kan fatta.

Hur mår det feministiska uppvaknandet i Sverige?

– Feminismen är på frammarsch. Vi har kommit relativt långt med jämställdhet, i jämförelse med många andra länder. Vi har en hög levnadsstandard, det är kanske inte lika lätt och inte lika relevant i ett fattigt land att fundera över om man ska kalla sitt barn hen eller inte, om man inte vet ifall man får sjukvård vid förlossningen. När man har det bra går man mer in i detalj, kan ta de mer filosofiska diskussionerna. Men istället fokuserar sensatonsmedierna mer på extremyttringarna. Det blir en dålig debatt, istället för att lyfta frågorna på ett konkret och handfast sätt. Därför är jag till exempel besviken på SVT:s program om feminism. Jag tycker att när man får så många timmar kan man göra ett publiktillvänt, roligt program som undervisar om feminism på ett vettigt sätt. Det är tråkigt att de valde att fokusera på extrema element och saknar sedan de stora frågorna. De finns ju där, det är bara att ta upp dem! Massor av unga kvinnor ingen jävla aning om vad feminismen gjort under 1900-talet.

Är det viktigt att artister utnyttjar sin röst och tar ställning i olika frågor?

– Det jag ju jag tycka, men jag tycke också att det är helt upp till var och en. I och med det tycker jag också att det är jättelöjligt med dem som tycker att man inte får vara politisk. Jag tycker att man absolut kan blanda in politiska ståndpunkter, men det ska inte vara ett krav bara för att man råkar spelas på radio, det är inte alla som känner sig bekväma med det. Som kulturutövare har man en direkt access in till folks hjärta, på ett annat sätt än politiker har, folk kanske slår dövörat till gentemot dem. Vill man kommunicera frågor man brinner för så är kultur en bra bärare.

Lisa Stevik

blandat
Powered by Labrador CMS