Hej Jennie Abrahamson!

Foto: Paulina Persson

Hej Jennie, hur är läget och vad gör du just nu?

– Hej! Just idag sitter jag och gör tråkigt pappersarbete. Generellt har jag en liten turnéperiod, åker runt själv och gör solokonserter. Och planerar för lite bandkonserter som ska ske snart.

Om några dagar är det dags för Musiker mot rasism på Pustervik, berätta lite (eller mycket) om det!

– Det ska bli jättekul! Det känns fint och generöst att det bjuds på så många olika minikonserter under en och samma dag, och fint att så många vill sluta upp bakom budskapet; att rasism aldrig är ok. Det är ju tyvärr så sjukt aktuellt nu, och man får inte tröttna på att lyfta frågan.

Hur kom det sig att du ställde upp, vad tänkte du?

– Jamen det kändes ganska givet. När man bjuds chansen att göra nåt konkret för att få stå upp för ett bra syfte är det inte så svårt att säga ja. Plus att jag älskar Pustervik.

Okej, nu har du verkligen chansen – säg vad du vill om rasism och säg det nu!

– Jag är djupt oroad över normaliseringen av främlingsfientliga åsikter, att det blir mer och mer rumsrent att uttrycka dem. Det handlar inte bara om ett ”sunt” ifrågasättande av vår invandringspolitik, gränserna flyttas hela tiden fram. Jag försöker tipsa alla jag kan om att läsa Lena Sundströms briljanta DN-reportage ”De kallar oss ’de anständiga’ ” som handlar om hur just dessa krafter fått fritt spelrum i Danmark (finns på nätet, googla!). Det är fruktansvärd läsning, men så nyttig. Vi har fortfarande chans att vända skutan. Vi måste lära oss att kommunicera runt de här frågorna – och vi har alla ett ansvar. Rasism bygger på okunskap och rädslor, sådant kan bara överbyggas med kommunikation. Och vi måste visa att vi är många som vill stå upp för allas lika värde. Där räknas vi varenda en.

”…jag vill att folk ska erfara nån sorts känslorus i sig själva när de hör en låt.”

Om vi ska prata lite om musik, för musik är ju bra, hur är det ha en karriär som soloartist som snart närmar sig 10 år?

– Det är ju helt sjukt! Det är två och ett halvt år kvar tills 10-årsjubiléet av min första soloskiva, det känns lite galet faktiskt. Då måste det ju bli fir i nån form. Tiden går ju som bekant fort när man har roligt.

Berätta om senaste plattan Gemini Gemini!

– Den är en småskaligt storslagen skiva om människans dubbla naturer, vår förmåga till både ont och gott, och våra inre och yttre världar. Jag skrev de flesta låtarna på olika malletinstrument, vilket hörs på skivan. Och vi hade ganska roligt när vi gjorde den! Den har ju ett år på nacken här i Sverige men i slutet av mars släpps den i massa andra länder, så jag lever i allra högsta grad med skivan fortfarande, även om jag börjat snegla på att skriva nytt.

… och hur är den annorlunda från ditt första album Lights?

– Den är nog faktiskt den som på många sätt är mest besläktad med den första skivan. Båda är ganska syntiga och storslagna, och med lite mer elektronisk värld än de två i mitten. Något mörkare, om man så vill.

Foto: Paulina Persson

Hur har responsen varit då?

– Jamen den kan jag inte klaga på. Man har aldrig nån jävla aning när man släpper en skiva, ingen magkänsla kring vad någon annan ska tycka. Skivan fick dock nästan uteslutande fina betyg och hamnade på en 9:e plats på TT:s sammanställning över årets 10 högst betygsatta plattor. Man önskar man inte brydde sig så mycket om recensioner, men det gör man. Speciellt som indie, som kanske inte har råd med feta marknadsföringskampanjer, då betyder bra recensioner i stora tidningar mycket. Och så vann jag ju årets indie på Manifestgalan! Och skivan blev nominerad som enda svenska platta till European Indie Album of the Year Award. Så för att summera: fin respons. Det är roligt. Även om man inte kan äta cred.

Vad sjunger du helst om?

– Det som berör mig mest för tillfället. Det kan vara både micro- och makroperspektiv. Känslor, kärlek, politik, idéer. Har inget ”favoritämne” förutom att jag vill att folk ska erfara nån sorts känslorus i sig själva när de hör en låt. Om jag kan få det att resonera i lyssnaren på ett eller annat vis har jag lyckats.

Förhoppningsvis är väl allas musikers mål att skapa unik musik, men jag tycker ändå att du har lyckats bättre än många, hur jobbar du?

– Gud vilken komplimang, tack!! Jag är rätt skissig som person, så när jag bestämmer mig för att skriva och jobba med en skiva sätter jag upp deadlines och mål. Hade jag inte dem skulle inte ett skit bli gjort. Det gäller att inte vika från planen, i största möjliga mån. Sen går jag till studion varje dag och nöter, och har regler för mig själv på vad jag ska hinna göra varje dag. Och så kan jag drömma om att jag ska få till saker som låter helt annorlunda än nåt jag gjort tidigare, men när jag är klar med en ny låt märker jag att jag IGEN bara använt toner från penta-skalan, till exempel (alltså den skalan som bildas om man tex spelar på pianots svarta tangenter). Jag är kanske lite enkelspårig. Eller så är det bara det att det är min stil. Jag försöker att inte lyssna på så mycket annan musik när jag är inne i en skrivperiod, för man är lite känslig då och det är så lätt att börja tänka, ”åh, jag kanske borde göra lite så där i stället… vara lite mer som hon/han/dom”. Däremot, i produktionsfasen, känns det helt ok att lyssna efter referenser och idéer på ljudvärldar. Och så försöker jag skriva på instrument jag inte kan så bra, för då använder man sina öron på ett annat sätt. På pianot hittar mina händer lite för lätt in i samma vägar hela tiden. Det kan hända att jag spelar samma ackord om jag står framför en marimba, men ljudet från den ger mig en annan impuls.

Var får du inspiration från?

– Livet, mina vänner, böcker, dagstidningar, film. Alltså kliché nummer ett, men: skogen. För när jag går runt i skogen på ”min” skärgårdsö eller hemma i norr där jag kommer ifrån så hör jag lite bättre vad jag tänker själv. Det är ju sånt förbannat brus runt en idag. Dator och telefon och allt det där. Jag kan älska denna tids möjligheter till kommunikation men den stressar också skiten ur mig.

”Jag är djupt oroad över normaliseringen av främlingsfientliga åsikter, att det blir mer och mer rumsrent att uttrycka dem.”

Berätta det konstigaste och mest intressanta som någonsin har hänt dig inför, under eller efter en spelning.

– Åh, svår fråga! Det finns så många anekdoter från ett livs gigande… så många intressanta möten i samband med spelningar till exempel. Men ok, det var ju helt sjukt att med ett knappt dygns varsel få spela förband till Peter Gabriel när jag gjorde första turnén med honom 2012. Linnea Olsson spelade med mig, vi satt i soffan på mitt hotellrum på morgonen samma dag och hittade på akustiska versioner på 5 av mina låtar, sen åkte vi iväg till en arena och hade premiär för 14.000 personer samma kväll. Förutom att det var helt galet erfor jag något nytt i mig själv också. Det fanns inte mån för att flippa ut. Det var hundra procent fokus som gällde – hade jag liksom hållit på å traggla och öva för nåt i mitt liv så var det för att klara av en sån här uppgift om jag skulle ställas inför den – och jag gjorde det. Jag gjorde det rätt bra dessutom. Det var en skön seger mot mitt egna psyke – bara kvällen innan hade jag ringt min bokare i Sverige och gråtit och sagt att jag inte var tillräckligt bra för att få en sån här chans.

Hur mår den svenska musikscenen och vad skulle du säga att den behöver mer av?

– Jag tycker att den mår rätt bra! Det skapas så sjukt mycket bra musik i Sverige, det är verkligen inspirerande att få verka i ett klimat där det finns så mycket kreativitet och där många lyckas så bra med det dom gör. Alltså på riktigt. Kan låta som en kliché, och det är klart att det är mördande konkurrens, men jag tycker det är mer roligt än besvärligt att det finns så sjukt många bra aktörer. Det är klart att det är alltid kul och intressant om det skulle finnas plats för ännu mer spret och diversitet, men man får också komma ihåg att vi inte är så många som bor i det här landet. Det är inte konstigt att musiken likriktas en aning. Men det är väl det jag skulle efterlysa då, mer spret!

Slutligen, berätta med en mening varför en inte får missa lördagen på Pustervik!

– För att DU behövs i kampen mot rasism, och på lördag kommer du bli lovebombad och boostad och orka strida ute i världen ett tag till! Kom!

Moa Händén