Hej Ibrahim Ebrima Faal!

2014-04-14 10:41 2014-04-14 10:41
Publicerad Senast uppdaterad

Det är inte mycket som sätter stopp för Ibrahim Ebrima Faals framfart, i alla fall inte när det handlar om att stå på scen. Dagen innan premiären av Bananhuset landade han illa efter ett hopp och hamnade på sjukhus, men när det var dags att gå upp på scen tog han helt enkelt med kryckan och körde ändå! Fram till 26:e april kan du se Bananhuset på Angereds Teater och i början av maj är det dags för ett gästspel på Folkteatern. Vi pratade teater, framtidsdrömmar och Göteborg med Ibrahim!

Hej Ibrahim! Hur är läget?

– Jo tack, jag mår alldeles utmärkt. Har nyss njutit av några dagars ledighet, och det behövdes verkligen. Jag har typ jobbat som en åsna sen nyår!

Då har du gjort dig förtjänt av lite ledighet tycker jag. Annars spelar du monologen Bananhuset på Angereds teater, berätta lite om den!

– Det stämmer. Bananhuset är en monolog av Nicolas Kolovos som speglar en ung mans försök att lösgöra sig från förorten och förverkliga sina författardrömmar. Alex är en 30-åring med författardrömmar som fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. De kom till Sverige som arbetskratsinvandrare på 70-och 80-talet och bor i en svensk förort i höghuset "Bananhuset", ett miljonprogramhus. Det är en livfull miljö där du hittar folk från alla möjliga nationaliter, själv beskriver han det såhär: "sambatakter kommer från vänster, afrikanskt från höger, turkisk musik uppifrån och indisk nerifrån". Alex reflekterar över miljön han växt upp i och tänker typ "Varför ska just jag skriva? Mina vänner började ju med droger, blev kriminella och dog. Många av mina vänner föredrar att bli skjutna framför att läsa böcker".

Låter intressant! Men du, jag läste någonstans att du hade stukat foten och fick spela premiären med krycka?

– Ja det stämmer, jag skadade foten på genrepet dagen innan premiären då jag landat väldigt illa efter ett hopp. Som tur var var det inget brutet, tydligen någon nerv som kommit i kläm, så det blev då att jag fick spela med krycka på premiären och under flera veckors tid, för foten ville aldrig liksom läka! Kanske för att jag spelade monologen fem dagar i veckan. Men nu är jag så att säga "tillbaka på fötterna" igen.

Haha okej! Du har ju jobbat med lite av varje: TV, teater, standup, film – vad är roligast?

– Ja du, det är så varierande. Idag säger jag teater och film för några år sen skulle jag nog säga standup-komedi. Jag började faktiskt med standup i november 2008 och då var det bara det, flytta till Stockholm och uppträda på ståuppklubbar som gällde, inget annat. Tills jag träffade en filmare och vän till mig, Willy Lukwago, som ville att jag skulle hålla på med film. Snäll som han var gav han mig huvudrollen i hans kortfilm och så småningom gick det över till filmandet och teatern!

Jag förstår. Och när Djungeltrumman intervjuar dig om tio år, vad gör du då?

– Då är jag nog så långt borta från Sverige som möjligt, för mina utlandsdrömmar är oändliga! Förhoppningsvis håller jag på med film av något slag och låter mina barn ta över världen.

Vad bara måste jag gå och se just nu, förutom Bananhuset?

– De andra monologerna Exil och Hemligt som spelas tillsammans med Bananhuset på Angereds teater just nu, och på Folkteatern 6-10 maj.

Och till sist: har du något bra Göteborgstips till Djungeltrummans läsare?

– Jadå! På måndagar är det open mic på det nya rockstället On Stage. Sticky Fingers har också en fet standup-klubb på onsdagar, Sticky Standup. Andra favoritställen är Moon Thai, Yaki-Da, Stora Teatern och det mesta på Andra Lång!

Maria Kopp

blandat
Powered by Labrador CMS