Hej Fibes, Oh Fibes! som släpper ny skiva!

Bild: Pressbild.

Det har varit tyst rätt länge från Fibes, Oh Fibes! men idag släpper de sitt efterlängtade album ”ALBUM”. En vecka innan releasen är de i Göteborg för att repa och vi passade på att ta ett snack med dem.

I skrivande stund är det en vecka kvar till skivan släpps. Jag befinner mig i Mölndals kulturhus. Ett trött bibliotek och några stängda dörrar i diverse bruna nyanser är vad mitt synfält erbjuder. Ska träffa Fibes, Oh Fibes! men vet inte riktigt var de är. Svensk som jag är går jag naturligtvis inte helt ohämmat runt och gläntar på dörrar lite spontant. Nej, jag väntar.

Plötsligt börjar ljud strömma ut bakom två av de stängda dörrarna. Mot alla odds trotsar jag mitt svenska arv och kikar in. Som en kontrast till Mölndals i övrigt tysta kulturhus möts jag av ett gäng jammande musiker och entusiastiska tekniker. Scenen är tom, men från högtalarna dundrar en liveversion av Apex Of The Sun. Bandet slår livligt på inbillade trummor och spelar luftbas. Leendet på deras läppar går inte att ta miste på. De trivs. De är nöjda med hur de låter. Några kramar om varandra, andra slår high-five. Det är belåtna, över ett och ett halvt års slit har gett resultat.

På den här skivan har Fibes, Oh Fibes! valt att visa en lite annorlunda sida av sig själva. En mer nyanserad bild. Spåren präglas av ett pånytt-tänk, med mål att gå tillbaka till kärnan.

–Den känns väldigt annorlunda från vad vi gjort innan, säger Christian. Vi har försökt hitta en bandkänsla och ett sätt att dokumentera oss och musiken i nuet. Vi ville inte skapa för mycket i studion, som vi gjort innan. Vi ville fånga en mer spontan känsla.

Ni har ju bara tagit två, tre tagningar per låt, har jag hört?

Edvin: – Ja, det blev mycket viktigare att hitta de där situationerna som känns magiska. De som inte går att fånga när man jobbar med låtar för mycket. Vi ville åt det fina i nuet och låta musiken bli närvarande på ett annat sätt.

Hur kommer det att märkas i låtarna?

Christian: – Det kommer förmodligen inte märkas jättemycket, men jag tror att man kommer känna en skillnad i alla fall. Fast det klart, sådant märker man ju själv när man lyssnar på musik. Det är svårt att höra vad det är som gör att det känns på det ena eller andra sättet. Men jag tror att lekfullheten når ut, det känns mer naket och råare än förut. Vi har låtit saker vara.

Edvin: – Det känns som om all bra musik är jäkligt närvarande och i nuet. Jag tror inte att någon som lyssnar på skivan kommer att uppleva hur vi ”verkligen fångade nuet”. När man själv lyssnar på musik är det ju ens eget liv som ska förgyllas och påverkas. Man tänker inte så ofta på hur musikerna bakom skivan vill att jag ska känna, och på samma sätt hoppas vi att de som lyssnar på skivan kan relatera till sina egna liv.

På det nya albumet har man alltså valt att inte ta bort bristerna, det som lägger krokben för perfektionen. Det betyder inte att kvalitén har försvunnit. Snarare tvärtom. Fibes-gänget har jobbat med att fånga närvaron vid varje inspelning. Det är ett ärligare sound och det känns mer på riktigt. Det märks att hela plattan präglas av att hitta magin i musik som inte låter idealiskt, utan snarare berättar sanningen. Det samma gäller texterna.

Jag läste någonstans att den här skivan är mer självupplevd?

Christian: – Jag tycker alltid att vi skriver ganska självupplevda texter, eller texter som relaterar till oss på ett eller annat sätt. Men jag tror att det vi gjort innan har varit mer utåtblickande, mer eskapism. Men nu har vi blickat inåt och sett på oss själva ur ett nytt perspektiv. Vi har gått närmre, mot det inre.

När kom ni på det, att ni ville ha den känslan?

Christian: – Det var rätt tidigt, eller när Pontus kom in som producent. Det var ganska mycket hans ingång också, det var lite han som kom in och hade idéer och sa att han ville förverkliga idéerna med oss.

"Jag tror vårt sätt att gå framåt är att göra precis tvärtom."

På den här skivan har Pontus Winnberg från Miike Snow gått in som producent. Det är första gången de tar in en extern producent, och de har gett Fibes utrymme att fokusera på att bara vara ett band.

Edvin: – Han har framförallt hjälpt oss att skala av. Ta bort idéer och ta beslut. Allt från hur många instrument varje spår ska innehålla, till hur många ord vissa stycken ska omfatta.

Christian: – Han fick ansvar för att skapa en röd tråd genom hela skivan.

Är ni nöjda med samarbetet med Pontus, och med resultatet?

Christian: – Vi är absolut nöjda! Och det roliga är att det verkligen inte hade låtit så som det gör nu, om inte Pontus hade kommit in och producerat.

Rör ni er mer mot Miike Snow-hållet nu?

Christian: – Verkligen inte. Det är väldigt många som tror att vi kommer låta som Miike Snow helt plötsligt, men det är ju helt omöjligt. Vi kommer alltid låta som oss.

För ni låter ändå ganska likt er själva.

Christian: – Ja, precis. Vi i bandet har pratat om det ganska mycket. Vi har gjort så mycket musik och nu har vi på något sätt hittat kärnan i vad vi är och hur vi vill låta.

Men har ni kvar 80-talstänket i låtarna?

Christian: – Nej. Det var förra skivan. Och skivan innan var inte heller 80-talsfokuserad.

Edvin: – Vi jobbar nog väldigt mycket platta för platta, projekt för projekt. Fast det är ju bara hur vi tänker. Är det någon som drar paralleller till 80-talet är ju det helt rätt för dem.

Precis som på förra skivan har Fibes, Oh Fibes! valt att jobba med en rad olika musiker.

Christian: – Med Pontus som producent följer ett helt team, till exempel hans bror Petter som också varit med och producerat. Och så har vi trummisen Nils Törnqvist som också spelar med Miike Snow och Lykke Li. Sen har vi John Eriksson från Peter Björn & John som också han är med på trummor. Icona Pop är med på en låt. Och så är en man som heter Matti Ollikainen från Franska Trion med, en jävligt grym snubbe (som för övrigt bloggar sporadiskt här, reds anm.).

Hur har ni valt vilka ni skall jobba med?

Christian: – Förra gången ville vi dra in våra idoler, som Kim Wilde och Björn Skifs. Nu handlar det mer om att det är folk i vår närhet. Som ändå hängt i Ingridstudion.

Edvin: – Jag tror vårt sätt att gå framåt är att göra precis tvärtom.

Och ja, så är det nog. Först kom en göteborgsk indieplatta, sedan ett mer RnB inspirerat sound, och sen en hyllning till 80-talet.

Bild: Anna Wester

En helt annan grej. Om ni ser på er själva nu, vart ni är, vad ni gjort och vart ni är på väg, är det här vad ni drömde om som barn?

Christian: – Absolut. Och absolut inte.

Varför inte?

Christian: – Det finns väldigt många svar, men det enklaste svaret är nog att jag trodde att det skulle vara mer av en euforisk känsla. Hela tiden.

Så är det väl med allting, med alla de här yrkena som folk drömmer om. Man har någon slags bild av konstant lycka?

Edvin: – Ja, precis. Jag tror att det man glömmer bort är livet. Man har en dröm och kanske lever man den, men man glömmer bort att livet sker parallellt. Är man svindeppig rycker livet upp en, för det är massa roliga saker om händer, och är man glad så måste man ändå bokföra.

Men har ni sen ni var barn drömt om att släppa plattor och stå på scen?

Edvin: – Ja, verkligen. Och det tror jag att man måste påminna sig själv om ibland. Att förverkliga sina drömmar är få förunnat.

Vi pratar på om visioner och hur man förhåller sig till sin barndomsdröm. Efter ett tag frågar jag dem om de tror att det blir en Grammis till. En stunds tystnad, de ser på varandra, lite lurigt. Tillslut säger Christian:

– Det får vi verkligen se. Jag vet inte.

– Det känns som en sådan abstrakt grej, flikar Edvin in.

Vi blir med ens avbrutna av ett par som kommer instormandes bakom oss. Christian skiner upp och hälsar hjärtligt på paret. Det visar sig vara hans föräldrar. De har kommit till replokalen för att kolla in vad sonen håller på med.

–Nu har vi ju facit här, säger Edvin. Fråga det du frågade förut.

Så det gör jag. Jag frågar dem om Christian alltid drömt om att stå på scen och släppa plattor. Det har han. Vi pratar länge om sonens musikaliska resa. Om hans första framträdande, hans egenskrivna låtar som han snickrade ihop på mellanstadiet. Att han varit idog och kämpat och hela tiden haft ett mål.

Vi konstaterar att Christian har ett gediget gäng kvinnor att tacka för att han kommit dit han, och Fibes, Oh Fibes! är i dag. Under hela hans uppväxt har allt från förskolelärare, pianofröken och diverse andra kulturtanter sett till att han fått utvecklas och frodas musikalisk.

"Det borde finnas fler tanter i världen!"

Det kanske är alla damer som hela Fibes, Oh Fibes! har att tacka för karriären då?

– Det borde finnas fler tanter i världen! utbrister Nisse, Christians pappa.

– Det skriver jag under på, säger Edvin. Det borde finnas fler tanter i världen.

Vi skrattar, och efter en stund lämnar mor, far och son vårt bord och beger sig in mot replokalen.

Är du nöjd? Nu när du har resultatet i handen.

Edvin: – Ja, jag är väldigt nöjd. Den känns i alla fall lite egen. Jag tycker det är kul att man inte kan dra några självklara referenser. Vi är vårt egna på ett annat sätt nu.

Är det inte ganska läskigt att vänta så länge som ni gjort? Publiken tröttnar ju.

–Det är jätteläskigt, men vafan. Vi behövde ha den här tiden.

Och så är det nog. De vill åt perfektion på sitt egna vis, och då krävs tid. Allt ska klaffa. De vill hitta det felfria i soundet, men samtidigt låta musiken vara och ge oss lyssnare en annan uppriktighet, och en ärlighet. En svår paradox, men Fibes, Oh Fibes! har lyckats.

Anna Wester