Hej Familjen!

Först står det i tidningen att The Soundtrack of Our Lives ska splittras. Sedan att de ska fortsätta spela live. Man ska inte lita på allt som står i tidningen, så vi ringde upp Ebbot Lundberg för att reda ut begreppen.

2012-05-04 10:36 2012-05-04 10:36
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Anibal Tafur

Hur ligger det till egentligen?

– Svar

Hur känns det?

– Svar

Vad ska du göra nu?

– Jag vet inte. Jag släpper en soloskiva om en och en halv månad, men det är en instrumental platta så det konkurrerar inte med Soundtrack. Jag passar på att göra lite grejer vid sidan av, jag kommer ju jobba hela tiden i olika konstellationer, solo och med andra band. Jag är nog lite av en frilanssnubbe helt enkelt. Detta är ju vår premiärspelning för plattan, vi spelar så mycket det går tills vi tröttnar.

Hur har ni förändrats, från första plattan till sista?

– Första plattan låter ju som den första, om man säger så. Man hör att det är första kapitlet, den här boken har gjorts i flera olika kapitel. På nya plattan hör man tydligt att det är slutklämmen, den är inte så dramatisk. Den första skivan hade en nerv och en energi som lite kom från mitt tidigare band, Union Carbide Produktions, så det är lite kronologiskt alltihopa. Detta är det definitiva slutet.

Men är det inte lite sorgligt?

– Nej, det känns mest fint. Cirkeln är sluten.

Ni spelar ju på Pustervik på fredag, premiärkvällen för nya Pustervik. Har du något roligt Pusterviksminne att dela med dig av?

– Egentligen ska man inte ha något minne från Pustervik, haha. Men när vi redan är inne på temat slutna cirklar, så är det faktiskt så att vi hade vår allra första spelning på Pusterviks teaterscen, vår debutspelning som the Soundtrack of Our Lives. Det känns nästan lite märkligt, jag kom på det nu.

Lisa Stevik

blandat
Powered by Labrador CMS