Hej Crucified Barbara!

När F! släppte sin valskiva kryllade det av indieakter och rappare, men också hårdrocken fanns representerad. Det varCrucified Barbarasom höll genrens feministiska fana högt, ochi kväll ser du dem live på Sticky. Bästa förfesten inför giget? Att lyssna på nya singel och dricka bandets egen öl, förstås.

2014-11-14 14:04 2014-11-14 14:04
Publicerad Senast uppdaterad

Foto: Linda Åkerberg

Hej Crucified Barbara! Vem svarar för er räkning idag?

– Klara!

Det gick sju år mellan att ni drog igång, och att ni släppte er första skiva. Varför? Och vad tror ni var fördelen med att det tog ett tag?

– Vi startade bandet som tonåringar, med en dröm och några riff. Sen behövde vi lite tid för att växa i hårdrockskläderna och lära oss lira ordentligt och förstås för att hitta Mia! Hon kom in lite senare i bandet och först som enbart gitarrist. Strax före första skivinspelningen insåg vi att hon hade en grym röst också och var helt självklar som sångerska också.

Vad är den största skillnaden mellan er första skiva och In The Red?

– Den allra största skillnaden ligger nog i låtskrivandet. Efter fyra inspelade plattor och ett otal kasserade låtar har vi lärt oss massor och är riktigt bra låtskrivare.

Jag vill också ha ett sånt där bra artistnamn som ni har! Har ni nåt på lager som jag skulle kunna få? Hade varit mycket uppskattat!

– Det är riktigt lätt att ordna själv! Jag blev tex Force genom en enkel amerikanisering av mitt "riktiga" namn Fors. Vår basist, Ida, har riktigt kass syn så hon har en tendens att stirra lite för länge på folk medan hon försöker ställa in skärpan. Det i kombination med den tuffaste gröna ögonfärgen blir ju såklart Evileye!

Det är kanske ganska få som förknippar hårdrock med feministisk kamp. Vilka andra band, inom er genre, borde vi upptäcka?

– Även om hårdrock inte är särskilt uttalat feministisk så kryllar den av grymma kvinnliga förebilder, både tuffa och mjuka tjejer. Den rymmer allt från skönsjungande operametaltjejer i långklänning till stenhårt growlande Alissa White-Gluz i Arch Enemy.

Är det en självklarhet för er att uttala er politiskt? Och är det kanske ännu viktigare att ni gör det eftersom ni verkar på er specifika scen?

– Musik är ju som gjort för att uttrycka starka känslor! För oss är det självklart att alltid vara oss själva och inte censurera oss för att passa in ett visst sammanhang eller genre. I somras till exempel medverkade vi i ett trevligt familjeunderhållningsprogram som sänds på TV i vinter. Då spelade vi vår låt To Kill a Man som handlar om mäns våld mot kvinnor.

Vilken är den bästa textrad ni någonsin skrivit?

– Det finns många godbitar, men jag är omåttligt förtjust i när Mia går upp på scenen och gör första halvan av My Heart is Black själv med rent ljud på gitarren och sin allra vänaste röst. Då brukar resten av oss stå i kulissen med gåshud när hon sjunger "Life is a bitch and so am I you see, I dedicate my love to a flying V".

Vad har ni för er de kommande månaderna?

– Sverigegig, spaninenturné och 70000 Tons of Metal, en riktigt tuff hårdrockskryssning i Karibien!

Varför får en inte missa er spelning på Sticky Fingers i helgen?

– Hårdrock gör sig alltid allra bäst live. Riktigt bra headbanging hörs ju inte på en inspelning.

Karin Londré

blandat
Powered by Labrador CMS