Hej Amanda Hollingby Matsson!

Ibland, fast alldeles för sällan nu för tiden, dyker det upp musik i vårt lilla land som gör så att man nästan sätter morgonkaffet i halsen. Den får en att höja volymen på stereon, skicka mass-sms till sina kompisar och känna att man är med om något alldeles speciellt. Amason har exakt den effekten. Men med medlemmar från Miike Snow, Dungen, Little Majorette och så såklart Amanda Hollingby Matsson, tidigare känd som Hajen, nu som Idiot Wind, bakom mikrofonen är det kanske inte så konstigt. Hittils har de bara gett ifrån sig tre låtar, men trots det har de fått rejält med uppmärksamhet, och på fredag klockan 14.00 står de på Azaleascenen under Way Out West. Missa inte det, för allt i världen!

Hej Amanda! Hur är läget?

– Hej Fanny! Det är alldeles bra, tackar som frågar.

Vad har du gjort idag?

– Jag gick upp lite före tuppen, halvsov genom duschen, fick grym frukost av min gode make och slängde mig på tåget mot Stockholm.

Gott! Berätta lite om Amason! Vilka är ni och hur länge har ni spelat ihop?

– Amason är lite som en jak, tänker jag mig, som befinner sig i ständig jäsning. Det är en sån där grej som växer utan att man behöver göra så mycket. Vi har spelat ihop ett par gånger nu. Första gången var i februari, tror jag.

Hur kom det sig att ni började spela ihop från början? Är ni ett kompisgäng eller blev ni ihopfixade?

– Jag tycker om tanken på att vi skulle vara ihopfixade, men det är naturligtvis inte riktigt så spännande. Man skulle väl i och för sig kunna säga att det är Pontus som har fixat ihop oss. Han är lite av navet i det hela. Så styrde han ihop oss andra sen och det blev en bra deg.

När släppts EP:n? Blir det fest då?

– Har ingen aning om när EP:n släpps, faktiskt, och fest blir det nog inte. Inte just då i alla fall. De flesta av oss tycker mest om att slippa gå på fest.

Hur är det att jobba med folk från andra musikaliska bakgrunder?

–Det är jätteroligt. Mest för att man märker hur obetydligt det är. Amason har aldrig varit nåt uttänkt och är fortfarande något som vi gör lite på måfå. Det gör att det musikaliska blir väldigt enkelt. Det ligger inte på någons ansvar att tänka efter om det vi gör är bra eller dåligt, eller fundera över om det får låta som det gör eller inte, vilket gör att det hela får bra med syre. Vi har det väldigt bra just nu, när vi inte har något att leva upp till. Gaggar mest runt och hoppas på det bästa. Om ens det.

"Vi har det väldigt bra just nu, när vi inte har något att leva upp till. Gaggar mest runt och hoppas på det bästa. Om ens det. "

Är det annorlunda från att spela musik själv?

– Absolut, detta står naturligtvis i kontrast till mitt ensamband där man färdas runt i en permobil så långsam att man tvingas se allt skräp i vägrenen och hinner vrida och vända på huvudet alldeles för många gånger för att det ska vara sunt. Det är lätt att bli en navelskådande självupptagen människa som inte gör särskilt mycket nytta för nån annan. Men Amason har definitivt lyft tyngden från ensamprojektets axlar, och helt plötsligt rullar det lite snabbare och friskare.

Härligt! Jag tycker att Went To War, Margins och inte minst Ålen är det bästa som kommit ur Sverige på hur länge som helst. I nutida musikklimat behövs ni verkligen. Ser ni någon framtid i detta, är det ett vid-sidan-av-projekt eller tar ni det lite som det kommer?

– Tack ska du ha, det var roligt att höra! Detta är definitivt ett projekt vi tar som det kommer, men vi har alla insett att vi vill ha det högre på prioriteringslistan, både i våra liv och arbetsliv.

Vad är dealen med svenskan vs. engelskan? Går ni på feeling eller var Ålen en avstickare?

– Vi kör på det som går snabbast just då. Vi har inga som helst regler om språk. Jag är till exempel peppad på att sjunga på danska här framöver.

Det ser vi fram emot. Du har som sagt spelat musik själv innan Amason. Först som Hajen, sen Jaw Lesson och nu senast Idiot Wind. Jag fattar om du är lite trött på att få frågan, men jag undrar ju verkligen: Vad händer med dina sologrejer? Vi har ju väntat i åratal! Ligger det på is eller är det ett pågående projekt?

– Inspelning pågår! Idioten ska nog kunna skicka ur sig en skiva snart. Men jag har definitivt slutat lova saker om tid och dylikt. Jag har börjat och slutat spela in så många gånger att jag slutat förvänta mig grejer av mig själv när det kommer till det där. Det är ju inte så att jag konstant legat i fosterställning och skrikit de senaste åren bara för att jag inte lyckats spela in ett par grötiga pianoballader. Tiden sprang iväg lite bara. Men det reder sig.

" Det är ju inte så att jag konstant legat i fosterställning och skrikit de senaste åren bara för att jag inte lyckats spela in ett par grötiga pianoballader."

Jag såg "Hem till byn" på PSL med dig och din äkta hälft Kristian Matsson. Där pratar du om att du är väldigt icke-envis när det kommer till musik. Att du har lätt att ge upp och tycker att det är rätt tråkigt att öva. Jag tror att du uttrycker det som att du är lite "susig". Kan du känna dig lite orolig för det? Att du aldrig kommer få tummen ur?

– Nej, egentligen inte. Kanske var jag lite orolig förr, men knappt det ens. Jag kan ju bli frustrerad ibland, de dagar jag ser det som ett handikapp, men oftast så tycker jag att det är en del av mig själv som behövs accepteras och tyckas som. Som händer och fötter. Det är inget att gräma sig över för jag tror att sus-hjärnan tillför en massa bra också. Alla har vi vårt eget tempo.

Är det därför du jobbar med andra? Att det blir lättare att stå bakom ett band som Amason än något du gör under eget namn?

– Det är det förstås, så kan man se det, nu när du säger det . Men det var inget jag hade räknat ut eller reflekterat så mycket över innan jag väl klev in i det hela. Men det är en helt annan grej att vara själv och spela än i band, tycker jag.

Det låter lite som om du är osugen på att bli bedömd för din musik, eller att misslyckas. Är det tanken på att ge ifrån dig något som inte går att ta tillbaka som känns skrämmande? Eller har du helt enkelt inte känt dig tillräckligt nöjd med något du gjort solo sen din debut-ep släpptes 2010?

– Så är det säkert, och så är det nog för de flesta. Jag har nog alltid varit lite rädd för att misslyckas med saker, det blir till nån slags drivkraft. Men just det är inte den primära orsaken till att jag inte släppt nåt än. Jag har definitivt inte nåt problem med att släppa ifrån mig saker, tvärt om. Jag har ingen som helst romantiserad bild över mitt eget konstnärskap, jag tror mer på att slänga ut allt man har när man väl har det i nåt slags grisfests-manér och hoppas på att nån får bättre användning av det än vad du själv haft. Anledningen handlar nog snarare om tidsbrist eller eventuellt att man genomgått nån slags utveckling som tagit sin tid. Jag har väntat på att det ska dimpa ned insikter som jag tror gör det lättare för mig nu när jag väl satt igång på riktigt. Till sist handlar det om att välja sina strider och följa sin intuition.

"Jag tror mer på att slänga ut allt man har när man väl har det i nåt slags grisfests-manér och hoppas på att nån får bättre användning av det än vad du själv haft."

Vad gör du förutom musiken?

– Jag har ett hus och en stor familj som jag tycker om att vara med. Jag har också många fina vänner som jag gärna hänger med. Jag har haft mycket djur, men då blev det inte så mycket annat gjort så jag håller på att avveckla det. Jag tycker om naturen. Försöker lära mig det mesta om vad man kan göra med saker som finns där. Det tänker jag mig att jag ska syssla med den dagen jag inte håller på med musiken längre. Åker bil, gräsklippetraktor, badar, cyklar, springer, äter mat och kaffe. Det är nog det jag gör.

Välkommen till Way out West! Såg att ni blev uppflyttade från Stay Out West till parken, vilket är bra för då kan alla se er. Hur känns det? Är ni peppade?

– Haha, jag hade faktiskt ingen aning om att nån har flyttat på oss. Så kan det vara. Men det blir nog bra det där. Dagtid är ju svagtid när det gäller musik på festival, men man lär sig ganska snabbt att det är bara att göra det bästa man kan just då och vara glad.

Just det. Du har ju spelat på kvällen, i Annedalskyrkan som Hajen och i Domkyrkan som Idiot Wind, tidigare år. Vad föredrar du, intimare lokal eller festivalspelning?

– Utslaget på nån slags statistik tycker jag att de mindre spelningarna brukar ge bäst upplevelser. De brukar definitivt kännas bättre att spela iallafall. Att spela på stor festivalscen kan ibland kännas lite som ett lur. Man försöker vara glad och festlig fast man inte hör ett skit ur monitorerna, hoppas att nån där långt bak i publiken ändå får en trevlig stund mitt i sin korvtugga. Försöker få till en bra känsla i kroppen, och man lyckas ibland. Men lika ofta känns det som att man bara utfört ett litet, litet rån. Man får nästan alltid bra betalt fast det ofta blir de känslolöstaste spelningarna. Så det blir lite udda, det där. Men det har också många fördelar! Jag är inte bitter över festivaler, absolut inte. Det är bara det att jag tycker mest om när man lätt kan vara helt ärlig och snäll på scen.

Vad är ditt bästa Way out West-minne?

– Att få dricka öl och se bra musik tillsammans med mina systrar!

Om jag säger Göteborg – vad säger du då?

– Häst på kungsportsplatsen.

Slutligen: Vad missar du inte på årets Way Out West?

– Jag vet inte! Jag har inte kollat in så mycket. Jag vet bara att det är en massa, massa bra. Phosphorescent vill jag gärna lyssna på, om jag får tillfälle.

Jag med. Tack för idag, Amanda!

– Tack tillbaka!

Fanny Wijk