Filmrecension: Tarantino darrar på manschetten

Django Unchained

Regi: Quentin Tarantino

Är det något gemene filmnörd kan enas om så är det att westernfilmernas fantastiska anslag sällan följs upp som de förtjänar. Det hårda landskapet är som gjort för återhållsam dramatik med lågt tempo. Men de håller oftast bara för ett visst antal tömda wheel guns. Sen blir det tjatigt pang-pang, inte sällan med lite guld inblandat, någonstans nära gränsen till Mexiko. Tarantinos anslag gör ingen besviken, och han är trogen sina föregångare. Avtryckarna behandlas till slut som 8-bitskontroller, väggarna ska målas med hämnd. Men vägen dit är lång, och när det väl är dags har jag redan hunnit kliva av mustangen flera gånger.

"Django", originalet från '66, är en pärla bland spaghettiwesterns. Där är Django en blond och blåögd man från vidderna som drar runt på en kista genom öknen. Då var det kvinnorna och mexarna som skulle räddas undan piskan med ett för tiden ganska rått förfarande. "Django" innehåller dock inte en enda svart människa. Så nästan 50 år senare var det väl ändå på tiden att svarte varianten äntligen fick bli "unchained" och därmed ta steget in i genren.

Django, här gestaltad av den träiga rapparen Jamie Foxx, blir såld från ett inferno till ett annat. Då Tarantino gick hårt åt tysken i förra filmen så sträcker han här ut en försonande hand genom att ge tandläkaren Dr. King Schultz (Christopher Waltz) rollen som befriare. I det nattliga mörkret möter han upp transporten. Schultz, som fördomsfri och vältalig immigrant med hjärtat på rätt ställe sticker ut i söderns kontext. Han besitter de egenskaper som krävs för att överlevna i genren: han skjuter först och snabbt, och står på rätt sida om lagen.

År 1858 var tandvårdsreformen långt ifrån färdigställd och tandguldet inlåst i väl bevakade fort i öknen. Prisjägare blev därmed ett logiskt yrkesval med ekonomiska incitament för Schultz. Django befrias och blir vår hjälte endast för att han råkar veta hur några efterlysta bandidos ser ut. Schultz och Django slår sålunda sig samman och inom kort uppstår en genuin vänskap.

"Målet är fixerat: Broomhilda måste räddas från draken."

Tarantino alluderar även det tyska nationaleposet "Niebelungens ring" i Djangos resa för att befria sin fru Broomhilda (Kerry Washington) från den diaboliske plantageägaren Candie (Leonardo DiCaprio). Men först bär det av upp på snöklädda berg för vinterscener. Och så lite humor med korkade vitluvor. Djangos tid som lärling i prisjägaryrket är bara förberedelse. Målet är fixerat: Broomhilda måste räddas från draken.

DiCaprio har filmens mest krävande roll. Det är en kamp mot en föga trovärdig karaktärsskiss men han gör det bra. Scenerna i Candies gods är filmens höjdpunkt där vi ges lektioner i både frenologi och i den fiktiva kampsporten Mandingo (plockad från 70-talsfilmen med samma namn). Även Samuel L. Jackson dyker upp i en nyckelroll som den obehaglige betjänten Stephen, så skickligt sminkad att man känner igen honom först på rösten. Under middagen hos Candie lyckas dessutom "Django Unchained" bygga upp en spänningsnerv som tidigare Tarantino-filmer ofta saknat. Därmed inte sagt att regissören behärskar det långsamma, episka berättandet han här har gett sig på.

"Men att använda sig av humana katastrofer som Förintelsen och Slaveriet i rättfärdigande syfte för grafiskt tuggummivåld är en låg boll mot öppet mål."

Tarantino peakade för sisådär nitton år sedan. Sedan dess har han såklart "flyttat på sig". Från experimenterandet med kronologin, där ett gäng bedagade skådisar bjöds in i värmen med hjälp av ett otroligt manus, till Pam Griers revansch för sina blaxploitation-filmer. Sen en dykning in i sexploitation-träsket där de två Christina Lindberg-filmerna, "Thriller" och "Sex & the Fury", skulle mixas med den tidiga Kung Fu-vågen och klassisk western. Ett populärkulturellt fyrverkeri i formen av en visuellt laddad "rape and revenge". Med ett i vanlig ordning framgångsrikt soundtrack.

Sen kom "Death Proof", åter en hämndhistoria där vi tvangs genomlida ett ändlöst tuggande om ingenting för att komma till Vanishing Point-finalen där boven äntligen skulle få smaka. Därefter sker ett brott. Tarantino börjar bruka historien som både fond och drivkraft för hämdtemat. Men att använda sig av humana katastrofer som Förintelsen och Slaveriet i rättfärdigande syfte för grafiskt tuggummivåld är en låg boll mot öppet mål. Att bara strunta i att behandla mörka delar av historien tillräckligt varsamt, med respekt, skapar sjävklart upprörda reaktioner.

Splatterslaktning av nazister och slavhandlare kan väl ingen biobesökare sätta sig emot, verkar vara tanken. Som att Tarantino försöker mana fram en huliganstämning bland publiken, en pöbel med rättfärdigheten i ryggen. Men bara för att det är rätt kroppar som det slutligen pumpar blodfontäner ur, så är det fortfarande "hö hö"-varning. Att med en så pass stor budget förvandla slaveriet till en b-filmshyllning, eller att ackompanjera blodbubblet med anakronistisk Rick Ross, skänker ingen drabbad upprättelse. Snarare förminskas ämnet till en vit mångmiljonärs omnipotenta lekstuga med exploatering och populärkultur.

Jag vet inte om Tarantino inspirerats av Brecht och dennes förfrämlingande. Det blir nämligen resultatet när han kontinuerligt byter ben. Ena stunden påkallat fnissiga avdemoniseringar av KKK-medlemmar som inte kan enas om hålen på luvorna, för att därefter hoppa till sadistiska tortyrscener som berör de mest härdade. Medvetandegörandet går genom hela filmen och är anledningen till att "Django Unchained" uppfattas som ojämn; att detta är lek, inte allvar. Och att lättsamt närma sig ett så pass känsligt ämne som slaveriet är vågat. Oavsett om the bad guy får vad han förtjänar. I Amerika har "Django Unchained" föga förvånande orsakat protester från många Afroamerikanska föreningar. Jag förstår dem. Och Spike Lee. Trots detta kan jag inte neka filmens underhållningsvärde. Tarantinos ställning är ohotad. Men han bör kanske undvika både epik och rasistiska pejorativ för en tid framöver. För det här är svajigt.

Fred Lindgren

Tidigare recensioner:

Beasts of the Southern Wild: "En orginell fullträff" Betyg: 4

Äta sova dö: "När skyddsnätet brister" Betyg: 4

Skyfall: "Du är väntad, Bond" Betyg: 3

Looper: "Är det mig det är fel på?" Betyg: 1

Berättelsen om Pi: "Hjälp till självhjälp". Betyg: 3

En hobbits resa: "Åter till daggstänkta berg". Betyg: 2

Caesar must die: "Mer än bara Shakespeare" Betyg: 4