Filmrecension: Ont om syre i klassrummet

Lincoln

Regi: Steven Spielberg

Först och främst är detta inte en biografisk livsteckning. "Lincoln" behandlar endast hans tre sista månader i livet år 1865. Fokus ligger på hans absolut mest smickrande bidrag till eftervärlden: Lincoln avslutade inbördeskriget och förenade landet. Avskaffandet av slaveriet var första steget i den processen. Konstitutionens trettonde tillägg till grundlagen. Det sista må vara en betydligt mer passande titel för filmen, men en sådan ärlighet skulle såklart minska dess internationella genomslag.

Filmen berör visserligen Lincolns privatliv men bara som besök i kulisserna. Där bakom, förpassad till mörka rum sitter first ladyn och behöver stöd i kampen mot nerverna. Det hinns aldrig riktigt med. Istället hamnar hon hela tiden på en åhörarbänk, rörd till tårar av talarnas patos eller filharmonikernas stråkpålägg. Det blir inte mycket mer för hennes del.

Filmens quest består till fullo i hur man ska lyckas övertyga dessa otaliga ledamöter av representanthuset att rösta igenom Lincolns tillägg. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Om än republikanerna är i majoritet behöver man stöd från demokraterna, som avbildas nidfullt. Filmen har en seriös ansats och syftet verkar vara att stärka förtroendet och kärleken till "The Star-Spangled Banner". Att likt Lincoln själv förena det splittrade landet. Kanske är jag grundlurad men jag får känslan av att de politiska dialogerna är nitiskt verifierade; att det är självgoda historiker som lämnat det största bidraget till manuset. Vid sidan om Daniel Day-Lewis gestaltande av presidenten så utnyttjas inte filmmediets fulla potential. Det är mestadels byråkratisk telling, vilket ganska snabbt blir tröttsamt för den som saknar egentligt fäste i något av partierna och inte heller finner nöje i att sitta i biostolen med uppslagna historieböcker och "rätta". Det här är en intern historia. Och om jag fullt ut omfamnar detta utan att ha ett grönt kort i rockärmen så måste jag… ha lyckats i mitt självbedrägeri.

Behållningen, underförstått underhållningen, är istället det gedigna hantverket. "Lincoln" bjuder på ett fint naturfärgat foto och ett bitvis lysande skådespeleri. Men det räcker inte hela vägen. Att vara trogen historieböckerna är uppenbarligen tidsödande. Min tid. Det går för sakta. Då vi till sist når röstningen, filmens dramaturgiska höjdpunkt, saknas ett i sammanhanget inte obetydligt spänningsinslag. När vi får höra de anonyma gôbbarna ropa ut sin slutliga ståndpunkt, längtar jag sedan länge redan ut ur det ovala rummet. Dagdrömmande vill jag se mer av adertonhundratalets jordbrukslandskap i Kaminskis foto… Vilken tur att någon annan skötte rösträkningen.

Slaveriet är allvar och Spielberg behandlar det med den respekt som sig bör. Sällan har man fått en sådan inblick i det politiska spelet, och samtidigt blottas avståndet mellan makten och de drabbade. I "Lincoln" får vi inte se en enda förslavad människa annat än på några fotografier som presidentens yngste son har som kvällsunderhållning. Visst är det anmärkningsvärt att en film som ska avbilda uppgörelsen med slaveriet inte ens kan bemöda sig att visa det. Jag kan köpa att man därigenom vill blotta skillnaderna mellan de välgödda politikerna i Nordstaterna och de faktiskt drabbade; att istället lita till betraktarens suggestionsförmåga.

I Ovala rummet är slaveriet endast en byråkratisk angelägenhet. Det tjänstgör som bränsle för inbördeskriget. Men använder man sig av filmen som verktyg för att berätta historien om hur slaveriet upphörde, tycker jag att man även bör kunna ge en vision av att det just hände. Allt annat är lättja…eller rädsla för att kontrasterna ska bli för grafiska.

För när människor piskades till döds pga hudfärg så hängde allt på, som "Lincoln" visar; att få dessa, med yviga polisonger kamoflerade, kindfläsk i Washington att rösta rätt i en till synes så självklar fråga. Och visst, det kan en del av dem tänkas göra, men då för att få stopp på kriget. Visst var det var bra att de lyckades. Innan vi klappar dem på huvudet bör vi dock ställa oss frågan hur slaveriet överhuvudtaget kunde uppstå i Amerika så pass sent under historien? I Västeuropa började man på allvar avskaffa det under sena medeltiden. Än tidigare var den persiske kungen Kyros den Store på 500-talet. Före vår tideräkning. Kan det möjligtvis vara så att slaveriets pånyttfödelse i den unga nationen var nära kopplat till den tidiga kapitallismen? Och att motståndet mot slaveriet i norr egentligen hade med industrialiseringen att göra; att man ville begränsa makten för plantageägarna? Det lämnar jag åt någon att googla… i väntan på att amerikanarna gör en film om den delen av historien som faktiskt behandlar slaveriets uppkomst. Faktum kvarstår att U.S.A. idag har de största klyftorna mellan fattiga och rika. Samtidigt som det gapet växer, så är det tydligt vilka som har dragit "nitlotten". Oavsett vem som nu sitter på presidentposten.

Du kommer att älska "Lincoln" om du är republikan eller när ett osunt intresse för konstitutionell historieskrivning. I annat fall så kan du åtminstone göra dig en hacka genom att lägga pengar på att Daniel Day-Lewis kniper "Bästa manliga" nästa månad. Do it, do it.

Fred Lindgren

Tidigare recensioner:

Beasts of the Southern Wild: "En orginell fullträff" Betyg: 4

Äta sova dö: "När skyddsnätet brister" Betyg: 4

Skyfall: "Du är väntad, Bond" Betyg: 3

Looper: "Är det mig det är fel på?" Betyg: 1

Berättelsen om Pi: "Hjälp till självhjälp". Betyg: 3

En hobbits resa: "Åter till daggstänkta berg". Betyg: 2

Caesar must die: "Mer än bara Shakespeare" Betyg: 4