Filmrecension: När skyddsnätet brister

Äta sova dö

Regi: Gabriela Pichler

Det här är politiskt. Det är inte ofta jag ser en så angelägen film på bio som denna. Lägger man därefter till adjektiv som svensk, utmanande, realistisk, konstnärlig och med en kvinnlig huvudrollsinnehavare så hamnar jag någonstans i Moodyson på sent 90-tal. Men det har hänt del i samhället sedan dess, vilket Gabriela Pichler har för avsikt att visa oss…

Raša (Nermina Lukac) är en ung arbetarklasskvinna med invandrarbakgrund som trivs med sitt jobb som salladspaketerare. Hon tillhör en religiös minoritet, bor på landsbygden och passar verkligen inte in i den mall som pådyvlas unga tjejer. Raša har därmed ett begränsat inflytande över hur hennes liv kommer att utvecklas. Hon har, så att säga, hamnat illa till ur ett intersektionellt perspektiv. Ovanpå detta måste hon försörja sin arbetsskadade pappa när samhället brister. Han får inte kallas sjukskriven, Försäkringskassan vill hålla nere siffrorna och ställer högre krav på läkarnas utlåtanden. Raša bistår sin pappa som tolk vid läkarbesöken, men det hjälper inte. Han får en klapp på axeln, "man får inte bli girig", och lämnar vårdcentralen utan sjukintyg.

"Pichler vill visa hur de individer som behöver samhällets stöd mest måste bedriva kampen mot maktapparaten, ensamma."

Trots detta är Raša hoppfull och laddad med energi, även efter att hon blivit varslad från det enda jobb hon någonsin haft. Men i hennes möte med "utanförskapet" och de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som "står till hennes förfogande", bryts hon sakta ner. Facket är maktlöst och de träffar som Arbetsförmedlingen erbjuder kan inte uppfattas som annat än kränkande.

Pichler vill visa hur de individer som behöver samhällets stöd mest måste bedriva kampen mot maktapparaten, ensamma. Arbetet och inkomsten det genererar är kanske den enda verkliga försäkringen mot social utslagning i det postmoderna samhället där tradition bytts mot konsumtion och där nytta går före värde.

Lisa Munthe gjorde 2005 en fantastisk kortfilm under samma tema som "Äta sova dö". Den föll helt mellan stolarna, antagligen på grund av formatet. "Parasiten" utspelas i Norrlands inland. Niklas, som bor hos sin mamma, blir av med sin inkomst när spånskivefabriken lägger ner och förvandlas sålunda till "samhällets parasit". Filmen präglades av en cynisk humor, där den bidragande orsaken med stor sannolikhet var Jonas Inde i huvudroll. I Pichlers skildring skrattar vi inte åt de drabbade, men filmerna har definitiva beröringspunkter som den intresserade bör närma sig.

"Äta sova dö" står dock i än större tacksamhet till "Rosetta", som vann Guldpalmen 1999. Foto, klippning och arbetet med handkamera imiterar dess belgiska föregångare, och vissa scener är rent av plagierade (s.k. hyllningar på göteborgska). Protagonisterna är bägge unga, arbetslösa tjejer med invandrarbakgrund. Med skillnaden att Rosetta har det snäppet tuffare och istället tar hand om sin alkoholiserade mamma i en husvagn. Pichler når emellertid längre i sin genusmedvetenhet samt blottläggningen av vardagsrasismen, vilket mycket möjligt kan ha med tillkomstår att göra.

"Den är ett Van Dammeskt pungslag på Alliansens arbetslinje."

Sammanfattningsvis är "Äta sova dö" en personlig och berörande film om individens maktlöshet när hen ställs mot systemet, en Kafka-resa från hopp till uppgivenhet i den arbetarklass vars existens många idag förnekar. Den är ett Van Dammeskt pungslag på Alliansens arbetslinje och blottlägger hur vi i det moderna Sverige urholkat vårt sociala skyddsnät.

Foto: Johan Lundborg

Raša kommer från en familjeorienterad kultur där man själv tar hand om de sina istället för att skicka dem till dåligt fungerande ålderdomshem. Kanske ser hon det därför som naturligt att ta hand om sin sjuka pappa, men när hon själv saknar inkomst finns där ingenstans att få hjälp. Åtminstone inte mycket mer än en reklamfilm av Region Skåne som förklarar vikten av att "våga utvecklas och möta den nya arbetsmarknaden". Ekonomier svänger och det är givetvis svårt för en svensk arbetsmarknad att parera. Men vad som oroar Pichler är primärt inte makroekonomin – utan socialförsäkringen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Eller mer exakt deras tvivelaktiga verkningsgrad i Sverige 2012.

"Äta sova dö" låter hopplösheten återspeglas i sin vaga dramatiska struktur och det ligger tyvärr filmen i fatet när det gäller dess kommersiella förutsättningar, men att Pichler gjort årets viktigaste svenska film går inte att förbise. Hon kliver rakt in i gemenskapen med Aschan och Munthe; för mig en triss i kvinnliga regissörer att följa med intresse. Tuut-tuut!

"När det kommer till långfilmen där status, pengar och publik finns, så dominerar männen."

Och allvarligt talat, det är värt att nämna. För kvinnliga regissörer utbildas i samma omfattning som manliga, men när det kommer till långfilmen där status, pengar och publik finns, så dominerar männen. I en konstnärlig bransch som styrs av kommersiella intressen går givetvis talang före kön… men att kvinnliga regissörer ofta ofrivilligt fastnar i kortfilmen på grund av utesluten finansiell uppbackning belyser givetvis ett strukturellt problem.

Om detta har Linda Sternö, adjungerad adjunkt på Valands Filmhögskola, skrivit en läsvärd artikel. Hon är också medproducent till den film jag precis recenserat, och jag kan inte tänka mig att hon är annat än nöjd när hon nu får kasta upp en sådan uppenbar talang som Gabriela Pichler på Folkets Bios repertoar. Varsågoda.

Fred Lindgren