Filmrecension: Mer än bara Shakespeare

Om 2012 var apokalypsen måste rimligtvis 2013 bli återuppståndelsen. I Australien har man tagit fasta på det. Ett välkänt sömnpiller för alla nattsuddare är på väg upp ur graven. I början av året är det tänkt att man ska börja sända. Jag talar givetvis om "Kvinnofängelset". Tio nya avsnitt är inspelade under namnet "Wentworth". Tyvärr råder stor sekretess runt produktionen. Jag försökte ringa dem och luska men min bondengelska tog mig nåwär. Mitt stundande behov av emotionellt laddad fängelseskildring stillades dock på annat sätt. Tänk vilken tur man kan ha ibland:

2013-01-05 19:56 2013-01-05 19:56
Publicerad Senast uppdaterad

Caesar måste dö

Regi: Paolo och Vittorio Taviani

Visas på Hagabion

"Caesar måste dö" är en dramatiserad dokumentär. Ett gäng riktiga fängelsekunder, från en säkerhetsanstalt i Rom, ska sätta upp "Julius Caesar". I Shakespeares pjäs om mordet på republikens överhuvud är det egentligen Brutus, svikaren, som står i centrum. Han måste välja mellan att avslöja komplotten som planeras mot sin vän eller göra det som är bäst för landet och honom själv; att delta i mordet. Och vad hans samvete än leder honom till verkar hans ära gå förlorad…

Vi är med från början, i en audition med skådespelarna. De får visa sitt känsloregister under en presentation, sen kommer deras fängelsedomar i text. De är där för att sona sina brott. I filmen deltar de blott för att de är förpassade till fängelset. Och nu ska de humaniseras genom att spela en fyrahundra år gammal pjäs som i sin tur bygger på historiska fakta om romerska republikens fall.

"Leken med en vibrerande fiktionsgräns bär frukt."

Efter inledningen låter bröderna Taviani filmen utspelas under repetitionerna i fängelset. Det hela löper på bra, med vissa mindre avbrott. Ibland befinner vi oss i gränslandet. Var det karaktären som sa det? Är det internens egna ord som fångats upp av regissörerna… eller regisserats?

Leken med en vibrerande fiktionsgräns bär frukt. Konsekvensen är en oerhört intensiv bioupplevelse, där fokus oupphörligt skiftar från Shakespeare-karaktären till människan bakom. Det går således inte att glömma bort de interner som står bakom det helt lysande skådespeleriet.

Vissa kanske minns "Vägen ut" med en tankspridd Björn Kellman som idealistisk maestro för fängelsepjäsen. Glöm den. I "Caesar måste dö" kommer vi inte undan allvaret så lätt. Det här är en tung film, regisserad med säker hand och bra ljudsättning. I samspel med skådespelarnas verkliga livsöden ger det en tydlig känslomässig prägel, som aldrig känns påtvingad. Det bara finns där. I svartvitt.

"De sömnlösa nätterna i cellen mot de energiska repetitionerna under dagarna. Verklighet mot fiktion."

Det blir stundom komplext, som sig brukar när gränserna mellan film och pjäs ska implodera. Jag uppskattar greppet; "Opening Night" och "Inland Empire" är två av mina absoluta favoritfilmer. Här har vi dock ännu en nivå att ta in, den icke-fiktiva. När kontrasterna är uppenbara ger det kraft åt båda håll. De sömnlösa nätterna i cellen mot de energiska repetitionerna under dagarna. Verklighet mot fiktion. Kulturens roll är här att förmänskliga. För dem. För oss.

Det är svårt att inte söka likheter mellan härsklystne Caesar och den störtade Berlusconi. Då filmen spelades in satt han nämligen fortfarande vid makten. Att "Julius Caesar" handlar om mord, svek och samvete gör den dessutom synnerligen anpassad för fängelsemiljöer. Men varför stanna där. Pjäsens beskrivning av en våldsam omfördelning av makten går att appliceras var än ni vill under historien. Shakespeare får ju sägas vara ett hyfsat säkert kort om man vill ha ett oantastligt fundament till manus att tillgå. Men den här filmen har mer än ett bra manus. Det är en välgjord och komplex film som ger sig på att kombinera humanismen med pro patria. Det känns ibland lite högtravande. Och dess aningen utdragna slutscener har inte alls samma fräschör som resten av filmen. Likväl är jag imponerad.

Bröderna Taviani har båda passerat 80-strecket. De slog igenom '77 med "Padre Padrone" som vann pris på filmfestivalen i Berlin. Den handlar om en ung pojkes väg bort från aga och fårvaktande på Sardinien mot alfabetism och akademisk karriär i det moderna Italien. Även då använde man sig av dokumentära inslag i dramatiseringen. Med "Caesar måste dö" vann man dock festivalens finaste pris, Guldbjörnen. Tack för kaffet. Cirkeln sluten?

Fred Lindgren

Tidigare recensioner

Äta sova dö: "När skyddsnätet brister" Betyg: 4

Skyfall: "Du är väntad, Bond" Betyg: 3

Looper: "Är det mig det är fel på?" Betyg: 1

Berättelsen om Pi: "Hjälp till självhjälp". Betyg: 3

En hobbits resa: "Åter till daggstänkta berg". Betyg: 2

blandat
Powered by Labrador CMS