Filmrecension: Hjälp till självhjälp

Berättelsen om Pi

Regi: Ang Lee

Det pratades om bestsellern som en ny "Alkemisten". En ung mans inre resa i nyandlighetens tecken. Att religion är bra så länge det gynnar individen och att man får tro lite hur som helst. Plocka godsakerna. Inget offer, bara förädling av självet. Religionens paradox bekräftad; ju mer individuell, desto mer likriktad blir den. Utmärkt att göra film på!

Men "Berättelsen om Pi" kunde länge inte bli film, den ansågs för svår att filma. Ang Lee, som brukar blanda och ge, tog sig till slut an det omöjliga. Budgeten blev för stor för att nekas. Resultatet är en visuellt bländande film som föreläser om samtidens version av andlighet samtidigt som den visar upp den som törstar dess budskap. Den rotlösa individen i konsumtionssamhället. Ensam och hemlös i en livbåt på stora havet.

"Det enda molnet på himlen är att hans namn uttalas pissing."

Piscine råkar växa upp på ett zoo, i Pondicherry, där alla världsreligioner finns representerade. Då han tidigt visar prov på andlig törst så blir tillvaron rena smörgåsbordet. Vishnu, Allah, Gud, Ganesha, Krishna, alla ska med! Till och med Camus dyker upp om än han kanske väger lätt i sammanhanget.

Det enda molnet på himlen är att hans namn uttalas "pissing". Det ser han till att ändra på genom att bli bäst i klassen i alla ämnen och från svarta tavlan pränta in smeknamnet – Pi.

Men en dag i denna gyllene tillvaro försöker Pi mata den nyfångade tigern med en bit kött. Han tror sig kunna se en själ i dennes ögon. När pappan hör talas om detta förevisar han Pi om djurens tomma natur. Hur? Genom att mata tigern med en levande get. Lektionen sätter djupa spår och barndomen når ett slut.

Livsödet återberättas av en medelålders Pi i Kanada. Åhöraren är en blek författare som kört fast. Det verkar ha gått bra för Pi. Han bor i ett modernt hem och föreläser om Kabbala på Universitet. Under hans ledning vallas vi in och ut ur hans resa, med någon lättsmält religiös plattityd att tugga på medan vi väntar på att åter bli effektfrälsta.

"Fotot är bitvis helt otroligt. Som BBCs "Blue Planet" i paintbrush-3D och med en ambition att övertyga oss om Guds existens endast genom att visualisera Stilla havs-pelagialen."

När Pi är 16 påbörjas en politisk reform. Det tvingar familjen att emigrera till Kanada av ekonomiska skäl. Innan de ger sig av hinner han såklart hitta kärleken, som han genast måste lämna. Med sig får de alla djuren i ett japanskt lastfartyg. I kabyssen jobbar Gerard Depardieu, som gör en fransk variant av "Seinfelds" Soup Nazi. I en kraftig storm förliser dock skeppet och Pi blir ensam överlevare. Ja, tillsammans med några andra djur, och bland dem en hungrig tiger. Pi måste nu utveckla olika överlevnadsstrategier för att ta sig genom dagarna på havet…

Fotot är bitvis helt otroligt. Som BBCs "Blue Planet" i paintbrush-3D och med en ambition att övertyga oss om Guds existens endast genom att visualisera Stilla havs-pelagialen. Ja, vi kommer att få se självlysande plankton, hoppande blåvalar och flygande fiskar under alla möjliga slags himlar. Och 3D har mig veterligen aldrig kommit så väl till pass.

Parallellerna till Robinson Kruse är svåra att ta miste på. Den rationella handy-man vi känner sedan tidigare hade dock genast täljt ett spjut av en åra, borrat in i bengalisk tigerhud och ätit sparsamt tills land var i sikte. Robinson använde förnuftet, Bibeln och en slav som verktyg för överlevnad, medan Pi låter känsla och samvete leda honom mot den för många begärliga balansen. Mot en samklang med naturen. Kan det verkligen hålla hela vägen? Ja, precis som i Hobbit får man väl antaga det när historien berättas av ett äldre jag. Men Pi har fått offra hela sin familj, sin ungdomskärlek och kanske något mer för att sen skicka storyn rätt ner i halsen på en anonym scoopjägare. Det känns i sammanhanget inte riktigt värdigt.

Så småningom styr dock 3D-vågorna Pi mot de traditionella samhällsreligionerna. Han kan inte stanna på surikat-ön, han måste ingå i ett sammanhang. Det är i dessa den vuxne Pi har funnit sin hamn. Ingen är en ö, eller hur det nu var.

"Att se en feelgood-film innebär alltid balans på slak lina, och slutar för mig inte sällan i feel riktigt bad."

Sammanfattningsvis är "Berättelsen om Pi" en makalös och exotisk historia. Visuellt är den svår att värja sig mot, den saknar motstycke. Vad som dock inte fungerar lika bra är scenerna med den vuxne Pi. De känns aningen didaktiska och det går inte att bortse från känslan att hans hem är ett katalog-exempel med lite utplacerade böcker. Att se en feelgood-film innebär alltid balans på slak lina, och slutar för mig inte sällan i feel riktigt bad. Det gör det inte lättare att denna andliga resa hela tiden ska kommenteras från någon med strykt skjorta som självgott hävdar sig kunna bevisa Gud. Kontrasterna är givetvis utstuderade, men det förtar onekligen mycket av den omtalade magin. Och visst blir det stundom lite tillrättalagt.

Likväl är detta en bioupplevelse utöver det vanliga, en handbok i överlevnad och om sökandet efter transcendens. Bara till att rensa bokhyllan från självhjälpsböcker och istället ta er till närmsta 3D-salong, för detta ska ses på plats innan den har hunnit bli tekniskt förlegad.

Fred Lindgren

Tidigare recensioner

Äta sova dö: "När skyddsnätet brister" Betyg: 4

Skyfall: "Du är väntad, Bond" Betyg: 3

Looper: "Är det mig det är fel på?" Betyg: 1

En hobbits resa: "Åter till daggstänkta berg". Betyg: 2