Filmrecension: En originell fullträff

Beasts of the Southern Wild

Regi: Benh Zeitlin

Premiär 11 januari. Filmen visas på Bio Roy, Bergakungen och Biopalatset

På fel sida om dammen utanför New Orleans bor 6-åriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) i ett skjul, granne med sin argsinta pappa. Intill all bråte som ligger utspridd överallt har de också en massa djur. Djuren pratar i koder till Hushpuppy. Hon lyssnar. Och pratar. Hon är vår verbala ledsagare filmen igenom. Hennes sydstatsdialekt gränsar till sliskigt sockersöt, men det balanseras upp med en holistiskt präglad barnpoesi. Det här är bra.

Livet i "Bathtub" är en hippiedröm. Även om det aldrig uttalas så är de oberäkneliga stormarna och den smältande polarisen såklart resultat av en stundande miljökollaps. Men i Bathtub lever man så naturligt ens ekonomiska belägenhet tillåter. I sann eko-anda äter man egenuppfödda djur och tar användning av allt sådant som det civiliserade samhället kallar skräp. Hushpuppy kallar det för "the prettiest place on earth". Oljeriggarna i horisonten är otäcka industriskelett och representerar givetvis en dyster motpol. Roten till det onda, om ni så vill.

Att äta eller ätas

FYI är Hushpuppy i första hand inte ett skomärke utan en typisk sydstatsrätt bestående av friterade majsbollar. Mat är centralt i "Beasts…". Att befinna sig på toppen av näringskedjan är något Hushpuppy får uppleva dagligen då hennes vänner, hönsen eller grisarna, ska grillas. När hon ska äta krabba hejas hon på av den berusade ortsbefolkningen; "Beast it! Beast it!" Att äta djuren som hon samtidigt kan prata med innebär ingen motsättning för Hushpuppy. Det är naturlig del av livet.

En dag på skolan, som håller till i ett fiskeskjul, visar dock lärarinnan Bathsheba sina grottmålningsinspirerade lårtatueringar. De föreställer gigantiska uroxar, aurochs, och små människor som försöker kasta spjut på dem. Bathsheba håller inte tillbaka för de storögda barnen; uroxarna regerade en gång världen och åt allt som kom i deras väg innan de fastnade i istiden.

"Bara med den enkla skillnaden att smartphone-fotograferande av måltidsupplägg inte är så vanligt förekommande i Bathtub."

"In a million years, when kids go to school…"

I Hushpuppys fantasi får dessa glupska urdjur representera den stundande katastrofen; något som faktiskt kan äta henne. Hennes pappa är döende i någon slags hjärtsjukdom och en storm kommer inom kort att svepa in och ödelägga hennes hem. För ett barn betyder detta inget annat än den yttersta tiden. Därför tänker hon sig själv som en av dessa utdöende grottmänniskor och hoppas att hennes kritritande på kartonger någon gång i framtiden ska hittas; att hon inte varit förgäves. Inga konstigheter i en tid då de flesta måste dokumentera sin vardag för att känna att de finns. Bara med den enkla skillnaden att smartphone-fotograferande av måltidsupplägg inte är så vanligt förekommande i Bathtub. Jag måste här hosta upp mig och trösta Hushpuppy med att få som sett "Beasts…" kommer att glömma henne den närmsta tiden. Det här är riktigt bra.

När stormen väl annalkas lösgörs dessa aurochs ifrån den smältande polarisen och sätter fart… i riktning mot Hushpuppys lilla by. I hennes värld är de inte en variant av oxar utan hornförsedda jättegrisar som får marken att skaka. De blir ett fullgott exempel på det gamla knepet som brukar kallas "en björn på stranden" och bidrar med ytterligare en underliggande spänningskonflikt. Vad ska hända när de kommer fram?

"Hon simmade iväg, enligt pappa Wink. Valet av ord har övertygat Hushpuppy att den blinkande fyren i horisonten signalerar mammans existens."

Mamma då…?

I sitt skjul har Hushpuppy inrett ett fullgott museum av mammans saker och inte sällan "pratar" de med varandra. Men vad som hänt henne är inte helt belagt. Hon simmade iväg, enligt pappa Wink. Valet av ord har övertygat Hushpuppy att den blinkande fyren i horisonten signalerar mammans existens. En dag kan hon inte vänta längre, och tillsammans med några vänner tar de sig en simtur. De blir upplockade av en färjkarl som genast för tankarna till den grekiska mytologins Charon. Att han sedan kör barnen till andra sidan, till en bordell som heter "Elysian Fields", gör saken än klarare. Scenerna på bordellen i sökandet efter mamman tillhör filmens starkaste. De ska jag inte beröva någon på…

I "Beasts…" finns fler, mer subtila allusioner till både klassisk mytologi och GT. Det är dock inte bärande för den magiska realism man bjuder på. Men även allvaret ska få plats. Så småningom hamnar Hushpuppy i en situation där hon underförstått kan välja att kalla på samhällets insatser. Det slutar i en absurd sjukhusvistelse. Flykten därifrån är visserligen bisarr men samtidigt så avslöjande för kontrasterna mellan medborgare och samhälle i ett krisande Amerika.

Orkanen Katrina orsakade ett nationellt sår, och ansågs av många vara en stor anledning till Bush-administrationens väljartapp under valrörelsen 2006. Kritiken var svidande och de som var av den uppfattningen att Bush enbart brydde sig om de bättre bemedlade fick vatten på sin kvarn. Spike Lees dokumentär "When the Levees broke: A requiem in four acts" tar upp hur de drabbade i första hand var afroamerikaner och visar på statens svek när det kom till att hjälpa dessa med både akuta insatser samt återbyggandet.

I "Beasts…" blir man endast politisk i den mån att man försvarar människornas rätt att själv välja. Typiskt amerikanskt står individen mot staten. Fattigdomen blir genom 6-åringens ögon aningen glamouriserad; att det enkla livet vid sidan om samhället är gott nog åt ett barn. Bristerna med det syns dock bland annat i den alkoholiserade pappans tilltagande hjärtsjukdom, den bristande utbildningen och normaliserandet av barnaga. Tonvikten läggs istället på fantasin och det fria livet. Barnets perspektiv, hela vägen.

Skådespelarna är castade från det orkandrabbade området i utkanten av New Orleans. Quvenzhané Wallis är enastående som Hushpuppy och Dwight Henry gör även han en fantastisk rolltolkning som pappan Wink. Henry hittade man bakom kassan på ett bageri men det är svårt att finna något amatörmässigt i vare sig hans eller någon annans skådespeleri. Ett gott tecken på en bra regissör.

"Öga mot öga. Två utrotningshotade arter. Som talar i koder."

"Beasts of the Southern Wild" är Benh Zeitlins debutfilm, som avklarats med en minimal budget, (i runda slängar inte ens 1% av till exempel Hobbits budget). Det blir en hel del handkamera men klippningen är så pass bra att filmen får ett fint flyt, från start till mål. Zeitlin står även bakom musiken, och här finns ett av filmens få minus. Det blir lite tröttsamt att höra samma feelgood-score varieras genom en hel film. Likväl svänger det.

Detta är en laddad färd bland översvämmade träskmarker och skrotupplag med oräkneliga bildäck, där invånarna lever som människor sig bör när den yttersta dagen nalkas. Ölen flödar, det ska sjungas och dansas. Men lämna sitt hem, det gör man bara inte. Mitt i allt detta står Hushpuppy med stövlarna på och bara väntar på den dag då hon måste möta dessa bestialiska Aurochs. Öga mot öga. Två utrotningshotade arter. Som talar i koder.

"Beasts of the Southern Wild" liknar inget annat jag sett och jag väntar redan med spänning på Zeitlins nästa projekt. Att man med så små medel kan göra så här stora filmer lovar gott för framtiden. En stabil fyra och varma rekommendationer för den som är villig att släppa in barnasinnet. Beast it, fö fasen.

Fred Lindgren

Tidigare recensioner:

Äta sova dö: "När skyddsnätet brister" Betyg: 4

Skyfall: "Du är väntad, Bond" Betyg: 3

Looper: "Är det mig det är fel på?" Betyg: 1

Berättelsen om Pi: "Hjälp till självhjälp". Betyg: 3

En hobbits resa: "Åter till daggstänkta berg". Betyg: 2

Caesar must die: "Mer än bara Shakespeare" Betyg: 4