Filmrecension: Du är väntad, Bond

Photo by Francois Duhamel – © Skyfall2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Skyfall

Regi: Sam Mendes

Lagom till 50-årsjubileet får Sam Mendes uppdraget att förvalta det, efter menlösa "Quantum of Solace", sargade varumärket Bond. "Gammal är äldst" verkar vara devisen Oscarsvinnaren vill förmedla. Uppgörelsen mellan det moderna och det traditionsbundna agerar motiv då man tar sig an återuppståndelsen, anno apocalyptica. Ny glöd för patriotism och återinförandet av konservativa könsroller är det som anfäktas. Men det har väl Bond alltid handlat om? Till viss del sant, men denna gång är utgångspunkten en annan. Man anser sig jobba från en marginaliserad position. Och då lämnar jag det osagt om det över huvud taget spelar någon roll.

Storbritannien är försvagat, likså dess inkarnerade ikon till agent. Tiden har sprungit ifrån dem. Bond är plötsligt dödlig och den brittiska säkerhetstjänsten har missat att ge sina chefer elementär datautbildning (klicka inte på "Click here"-länkar från terrorister i anslutning till texter som "Think on your sins"; åtminstone inte på jobbet). Följaktligen blir deras system infiltrerat, kontor exploderar och Bond blir skjuten och befaras död pga ett felbeslut av hans kvinnliga, och till åldern stigna, chef M(Judy Dench).

”Efter en hederlig ölfylla och lite strandnupp, återvänder Bond till huvudkontoret.”

Att Bond "dör" under anslaget är inget nytt grepp. Det har vi sett tidigare i filmen med den tämligen avslöjande titeln "You only live twice". Då var det bara på låtsas för att lura ryssen. I "Skyfall" är fläsket till synes brunstekt, men efter en hederlig ölfylla och lite strandnupp, återvänder Bond till huvudkontoret. Han är angelägen att få börja arbeta igen – så snart han rensat ärret från kulfragment. Återuppståndelsen kan ta vid.

Daniel Craigs James Bond är fortfarande kostymmodell med oklanderlig käklinje, men för att åter få den där åtråvärda rätten att döda måste han testas på nytt. Lagom vid 50-strecket har dock Bond blivit gammal vilket visuellt illustreras med en begynnande skäggstubb klistrat på ett sammanbitet ansikte. Var är den chauvinistiska humorn, det rättfärdiga våldet och de snäckletande bikinibrudarna? Av allt att döma, inte på Londons regniga gator.

Käre Q har bytts ut och är inte samme jovialiske farbror med uppfinningar som kunde få valfri prenumerant av Teknikmagasinet att komma i brallan. Nu är han en babyfaced datahacker och tillika konstkännare med idel mjuka attribut. Bond förstår att han måste agera, rädda kungariket, chefen, och det mansideal, läs varumärke, han så länge har förvaltat. Typiskt att det måste ske just nu, under hans värsta svacka någonsin, och i en film vars trovärdighet redan tagit skada av överskottet på just logos.

”Var god övertolka, postkolonialt.”

Lyckligtvis blir han satt på ett busenkelt första uppdrag; lokalisera stum, rippad torped (Ola Rapace) i världens största stad Shanghai och oskadliggöra densamme i närstrid på taket av en postpostmodern skyskrapa av glas. So far, so good. Men när det kommer till att få mutisten att gola på sin chef går tyvärr 007-pedagogiken bet.

Spel och dobbel är inte längre något som lockar Bond. På kasinot hamnar fokus istället på fiendens hårt bevakade first lady som raggas upp enligt NLP-manualen. De flyr, Bond måste slåss mot komodovaraner och i farten passar han på att spöa skiten ur några kinesiska livvakter med hjälp av en väska knökad med Euro. Var god övertolka, postkolonialt.

"I've been expecting you, mr. Bond"

Halvvägs in i filmen kliver han fram i ett rum fullt med dataservrar, vilket får anses vara klädsamt för en cyberterrorist. Men Raoul Silva (Javier Bardem) vill varken förgöra eller ta över världen. Han är en flamboyant dandy med blonderade ögonbryn som uppskattar liknelser från djurvärlden och gärna bakar in sina hot i homoerotiska anspelningar. Silva har också varit agent under M och han har ett synnerligen gott hämndmotiv för att åtminstone utsätta henne för lite hacking. Triaden är given. En mor, två manstyper. Skillnaden i deras relation till henne är att Bond trots besvikelse bibehållit sin lojalitet, medan Silva under sina år i kinesiska fångläger lyckats förtränga essensen av "God save the queen". Det köper jag.

”Tillsammans med M och en skäggig, högländsk viltvårdare, båda farligt nära pensionen, beväpnar de sig med avsågade hagelgevär och Ensam hemma-fällor.”

"Gather ya Rosebuds"

När Rocky skulle möta den rysstekniskt framtagne Ivan Drago förberedde han sig med att träna Amish-style i ett råttbo på vischan. Bond har ett annat kulturarv att slå vakt om. Här bär det av till barndomshemmet i Skottland; ett övergivet spökhus med flykttunnlar från reformationstiden. Tillsammans med M och en skäggig, högländsk viltvårdare, båda farligt nära pensionen, beväpnar de sig med avsågade hagelgevär och Ensam hemma-fällor. Sen är det bara att bjuda över Silva och hans arsenal på en kopp English breakfast och kanske lite old time religion…

"Skyfall" är ett påkostat (!) actiondrama som innehållsmässigt har allt man kan begära av en Bond-film, men man leker bort tiden med halvdana karaktärsfördjupningar på bekostnad av tempo och trovärdighet. De otaliga och i många fall subtila referenserna till tidigare filmer är belönande för de inbitna. Faktum kvarstår dock att två och halv timme med en personlig James Bond onekligen är en tuff match.

Samtidigt som "Skyfall" innebär en tydlig breddning av vad en Bond-film kan/får leverera, tar den ställning för förlegade värden och ideal; sortin är avgjort ett steg tillbaka. Jag är heller inget fan av det kalla Nolan-fotot som verkar sprida sig likt kräksjuka i branschen. Hu!

Kul att HBTQ åter får plats i en Bond-produktion och i samma mening synd, att det är en fåfäng sociopat till terrorist som får veva regnbågsflaggan. Väntar med spänning på när Bond själv ska "bekänna färg". Tills dess är "Skyfall" inte så jävla illa pinkat. Änna.

Fred Lindgren