Filmrecension: Åter till daggstänkta berg

2012-12-20 18:10 2012-12-20 18:10
Publicerad Senast uppdaterad

Hobbit

Regi: Peter Jackson

Tio år efter att jag trodde att det var över. Att fantasyn hade lämnat storfilmens finrum och nu kunde fortsätta att verka i det tysta. Att medeltidsveckan på Gotland eller hemlighållna valutaspekulationer med Magic-kort fortsättningsvis skulle stilla massans behov av medeltidsvurm och naturromantik. Som så ofta hade jag fel. Tolkien ska återigen tolkas. Barnboken från '37 på dryga 230 sidor har töjts ut till vad som kommer landa i cirkus nio timmar dataanimerad mastodontfilm.

Peter Jackson sitter åter vid rodret och ger sig på det för många enkla företaget att överträffa sig själv med hjälp av teknikens framsteg. Sedan Ringen-trilogin har vi fått ny 3D, och nu även High Frame Rate. Det såg på förhand spännande ut, även för en luttrad kvasicyniker med gyckelallergi.

"En viss trollkarl kommer på besök med en tomtesäck packad med torra skämt."

Vi är tillbaka i Fylke där hemtama Bilbo minns sitt livs äventyr. Fram med fjäderpennan och så förbereder vi oss på en åktur in bland daggstänkta berg för att göra upp med de drakar och demoner som gjort livet surt för dvärgfolken. Men först till historiens början.

Den unge Bilbo vi där möter är om möjligt gubbigare än den äldre; en livsnjutare som ogärna byter långpipa och ljugarbänk mot det hjältedåd han enligt ödet är ämnad för. En viss trollkarl kommer på besök med en tomtesäck packad med torra skämt. Det slutar i gästabud med skäggiga dvärgar och än mer trollkarlar. Redan här framgår det att Hobbit kommer att få problem med tempot. Mjöden skvätter, irländska kampsånger ska betas av och Bilbos konflikträdsla parodierar sig själv redan innan de lämnat huset för der Abenteuer.

Till slut bär det av. Och visst måste samma klyschor upprepas. Det är storslagna vyer och hisnande berg och dalbaneturer genom skogar och grottor.

"Stundtals så basal att jag bara väntar på att Fredde Granberg ska hoppa fram ur en öltunna och avfyra en trumpet."

Men så fort någon närmar sig linsen krossas illusionen. Den som förväntar sig stordåd av den "nya tekniken" kommer att bli besviken. HFR (som skulle ge en mer verklig bioupplevelse) blir istället ett ypperligt exempel på kontraproduktivitet. Fotot ser stundtals inte klokt ut. Givetvis agerar karaktärerna framför någon slags datakuliss, men tanken var väl att det inte skulle märkas? Tänk Sunset Beachs studiokänsla med ett estetiskt hopkok av fornnordisk, forngermansk och fornkeltisk kultur. Två älvor och tretusen män med pagansk livsåskådning. Det blir en jävla massa skägg. Och buskis. Stundtals så basal att jag bara väntar på att Fredde Granberg ska hoppa fram ur en öltunna och avfyra en trumpet.

Filmens höjdpunkt är när den svampknaprande hippietrollkarlen Radagast den brune ger sig på att avleda orcherna med sitt harspann. Det går undan i svängarna, här finns magi. Jag skrattar högt, det är för dumt!

"Alla dessa plastöron, Karelins, burleska dvärgar och hattklädda trollkarlar framför vita skärmar av besjälade landskap…"

Men Bilbos neurotiska framtoning är tyvärr lika ihärdig som påfrestande. Han måste självklart göra en inre resa. Han måste växa. Det är klart…att besegra drakar och Karelin-skissade orcher för att ge tillbaka hela berg till dvärgfolk skulle väl boosta de flesta. Och sen komma hem för att fortsätta en stilla tillvaro men med en livslång depå av självrespekt. Härligt. Men kunde inte Bilbo inte ha hunnit med det på dessa tre utdragna timmar? När Gollum och Bilbo leker frågestund kryper det i skinnet. Scenerna går för sakta, intrigen blir aldrig intressant. Man mjölkar.

Kanske är jag orättvis. Och nonchalant. Fantasy är för mig en helt outforskad genre, Conan Barbaren undantaget. Jag är dock inte sämre än att jag kan se en bra historia för vad den är. Till syvende och sist blir det en smakfråga. Och alla dessa plastöron, Karelins, burleska dvärgar och hattklädda trollkarlar framför vita skärmar av besjälade landskap… det rimmar ofrånkomligen illa med brittisk revyhumor. Det smakar inte gott i munna.

Nej, det här är anpassat för en yngre publik. Med betalande föräldrar. "Hobbit" är givetvis avsedd att bli en minst lika fet kassako som "Sagan om Ringen" de facto blev. Och fan vet om de inte lyckas. Jag antar att det som vanligt är helt och hållet upp till konjunkturen. Att Bilbo hittar hem vet vi redan. Vill vi se hur behöver vi en stor dos tålamod och 465 guldmynt. Pass.

Fred Lindgren

blandat
Powered by Labrador CMS