En eftermiddag med Offer och martyrer

Bilden från www.konsthallen.goteborg.se

Utställningen tar inte helt oväntat upp problematiken kring fenomenet offer och martyrer. Hela projektet cirkulerar kring frågan om vem som är offret och vem som är martyren i olika situationer. Beroende på vem som är åskådaren flyttas också gränsen mellan martyr och offer. Konstnärer från världens alla hörn har bidragit till att illustrera detta.

Med utställningen vill konstnärerna problematisera hur vi ser på fenomen som förtryck, terrorism, paradoxala orättvisor och de konflikter dessa oftast setts i samband med. Finns det alltid ett offer med tillhörande martyr? Föds martyrer ur offer? Eller behöver de ens varandra för att finnas till?

Tematiken sträcker sig naturligtvis långt bak i historien. Så länge det funnits konflikter oss emellan har det även funnits idéer om både martyrskap och offer.

Det första jag möter när jag kliver in på konsthallen är en stor diptyk av den sydafrikanska konstnären Conrad Botes. Målningarna porträtterar Jesus och Bin Ladin som i sammanhanget får representera karikatyrerna av våra, västerlandets och Orientens, olika bilder av offer och martyrer. Den ger oss en bild av kristnas och muslimers olika meningar, om vad och vilka vi anser vara martyrer och offer beroende på vår egna bakgrund. Jag tycker dock att det är en aning klichéartat att smälla upp två feta porträtt av Jesus och Bin Ladin som nidbilder av våra fördomar.

Å andra sidan, jag kan inte låta bli att slås av tanken på hur bilden av martyrer ändrats över tid. Religiösa företrädare har ständigt låtit sig offras för att möta martyrdöden, och har genom dessa handlingar tillskrivits epiteter som helgon och trosvittnen snarare än martyrer. Tittar vi på de som idag låter offra sig själva för det de tror på kallar vi dem gärna terrorister. Men hur många skulle säga att Jesus (och de första martyrerna) var terrorister? Även om verket som sagt är en kliché sätter den fingret på det faktum att det som konfronterar mot en västerländsk dominans enkelt definieras som terrorism. Inget snack om saken att Bin Ladins gärningar var vidriga, men vad vet vi egentligen om hans agenda?

Bilden från www.konsthallen.goteborg.se

Utställningen tar naturligtvis även upp samtida och aktuella ämnen som sätts i relation med begreppen offer och martyrer. Vi möter både små och stora frågor och företeelser. Från världskonflikter till finkänsliga sociala regelverk. I Anita & Anitas verk ställs vi inför problematiken kring just det sociala spelet. Är vi alla offer för samhällets strukturer och förväntningar? Vad händer när vi beter oss annorlunda? Vem bestämmer över oss, och vem är det egentligen som startar konflikter. Deras verk tar fasta på hur funktionerna kring de oskrivna sociala reglerna upprätthålls.

Jag drar paralleller till Ruben Östlunds ”De ofrivilliga”. Precis som i Östlunds film får Anita & Anitas verk oss att reflektera över om vi handlar som vi gör för att vi vill, eller för att gruppens strukturer säger till oss att göra det.

I verket ser vi de båda konstnärerna i en naiv klapplek där de från början bara klappar händerna mot varandra. Efter ett tag börjar den ena att slå till den andra och det hela eskalerar för att tillslut urarta i slagsmål. Verket kan på ett sett ses som en metafor på hur vi kanske vill bete oss, men inte gör. Hur vi ibland vill använda våld när vi irriterar oss på andra och på hur primitiva vi kanske egentligen är.

Bilden från www.konsthallen.goteborg.se

En ytterligare dimension till utställningen tycker jag att den serbiska konstnärinnan Tanja Ostojics tillför. Hennes omfattande projekt ”Looking for a Husband with EU Passport” tar upp tematiken kring huruvida kvinnan är ett offer eller inte i situationer där hennes kropp blir föremål för ledmotivet. Ostojics startade projektet år 2000 i och med EU:s gränsdragningar och migrationspolitisk. För att ta sig in i Tyskland, dit hon som serb inte var välkommen, klär hon av sig naken och skickar ut ansökningar på internet och förklarar precis vad hon vill. Att hon söker en man för att få ett uppehållstillstånd. Hela projektet tar henne fem år att genomföra. Under dessa fem år har hon hittat en man, ingått ett formellt äktenskap, fått ett beviljat uppehållstillstånd och genomgått en skilsmässa (uttrycket ”allt för konsten” får helt plötsligt en annan innebörd).

Ostojics använde sin kropp för att ta sig till en nation dit hon egentligen inte var välkommen och hon tog sig lagligt genom systemet. Hennes hud, hennes kvinnlighet och illusion till vällust gjorde att hon kom dit hon ville. Är man då ett offer? Sätter man hennes historia i nytt ljus blir det helt plötsligt tveksamt om sexualisering av kvinnokroppen endast borde förknippas med offerbilden. Ostojics gör tanken på mannen som offret för kvinnans sensualitet till någonting rimligt. Hon belyser hur det är möjligt att genom att utnyttja hur kroppen objektifieras ta sig fram i livet och istället för att bittert klaga på den icke existerande jämlikheten, accepterar hon objektifieringen av hennes kropp och drar nytta av det. Återigen, den ständiga frågan är vem som är offer.

Man kan konstatera att konstnärerna närmar sig frågeställningarna både direkt och indirekt. De lägger fokus på själva grogrunden för hur offer och martyrer skapas. Utställningen ger mig inga svar, och har inte heller för ambition att göra det. Men den väcker frågor, och jag kan varmt rekommendera dig en sväng förbi Göteborgs konsthall. Men skynda dig, den stänger snart!

Medverkande konstnärer är Anita & Anita (Annika von Hausswolff och Lotta Antonsson), Conrad Botes

Juan Manuel Echavarria/Fundacion Puntos de Encuentro, Runo Lagomarsino, Rabhi Mroué, Tanja Ostojic, Ruti Sela & Maayan Amir, Magnus Thierfelder och Artur Zmijewski.

Anna Wester