Destination X på Världskulturmuseet

Bild: allas.

Just nu pågår utställningen Destination X på världskulturmuseet. Den riktar sig till unga vuxna och tar upp människans förhållande till resandet och vilka premisser, orsaker och följder förflyttningen har. Det är en utställning som handlar om vår längtan någon annanstans.

Till och börja med kan vi konstatera att vi är få i världen som reser för det egna nöjets skull. I en grov generalisering kan man säga att av befolkningen från jordens över 200 länder är det svenskar, tyskar, amerikaner, engelsmän, japaner, kineser och fransmän som reser för resandets skull. Med det som utgångspunkt, har världskulturmuseet tagit på sig rollen att undersöka fenomenet resande bortom nöjesresandet och dess bakomliggande grunder.

I stället för att alltså titta på endast en kategori av resande människor (läs: den rika världen) har världskulturmuseet valt att bredda bilden och tittar bakom, runtomkring och djupare ner i de fenomen och företeelser som är orsaken till att människor tillfälligt lämnar sina hem. Vi får inblick i migrantens bild av resandet, av pilgrimens, flyktingens, de nyrikas och de illegalas. Utställningen tar upp de flesta aspekter av vår vilja att komma bort, dess omständighet, motiv och konsekvenser. Den undersöker i ett ytterligare led orsakerna till resandet och undersöker själva grogrunden till varför människor förflyttar sig. Anledningarna är naturligtvis oändliga, och det är precis vad den här utställningen tar fasta på. Resandets mångsidighet.

Bild: Röda Korset.

Vad den också tar upp är de föreställningar vi har om att ”någon annanstans” är en plats där det mesta är bättre. Om våra förhoppningar på att ta sig bortom horisonten ska leda till en positiv förändring av något slag. Alla som reser, oavsett resande, söker någonting annat, på en ytterligare plats, och från den platsen kommer det alltid finns andra som reser bort i från, till ett annat ställe. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Utställningen klargör de stora paradoxer som resandet innehåller. Att vi är många som ständigt söker någonting annat, och där vi hamnar finns det någon som i sin tur vill bort i från.

Just paradoxer i resandet har fått en ganska stor plats i utställningen. Ett annat exempel på detta är det faktum att turister och hela industrin runt omkring säljer något den inte äger. Fantasin hos turisten om de vidsträckta kusterna, de höga bergen och de fantastiska skogarna placerar vapen i händerna på en turistpolis som ska hålla den inhemska befolkningen borta. Det vill säga, den andel som inte ingår i västerlänningens bild av paradiset. Turismen säljer kulturer som inte ägs av någon, utan är sin egen. Den säljer naturen som i själva grogrunden står för det evigt fria och som i allra högsta grad ska förfoga över sig själv. Turismen paketerar drömmar, säljer idén om ett bättre liv, men skövlar sedan ner det den bygger sin marknad på.

Å andra sidan kan turister och hela turistindustrin bidra till att driva fram ekonomisk tillväxt och lindra fattigdom. Faktum är att turism har visat sig vara ett av de bästa sätten för att det minst utvecklade länderna ska ha möjlighet att öka sitt deltagande i den globala ekonomin. Utställningen väcker därför frågan kring vad som är rätt, och vad moralen ska fokusera på.

Utställningen sätter även titlar på oss som resenärer, och jag kan inte låta bli att undra vart skiljelinjen mellan de olika kategorierna går. När kan vi egentligen kalla oss turister och vad är skillnaden mellan en turist och en så kallad äventyrare? Båda två söker någonting, någon annanstans än hemma. När är vi illegala och när är det lagligt? Beror det på vart i världen vi befinner oss och vilket sätt vi väljer att resa på? När är vi migranter, pilgrimer, nomader, flyktingar, affärsresenärer, backpackers?

Vem definierar vad vi reser som? I det här fallet är det Världskulturmuseet, de kategoriserar in vårt resande i begreppsklasser, och tar utifrån dem ställning till resandet. Följdfrågan blir hur pass nödvändigt det egentligen är att klassificera resandet så här? Kanske är det jätteviktigt, eller så det inte nödvändigt alls?

Bild: Svenska Turistföreningen.

Jag märker att den här utställningen är en statlig satsning och en del av den kultur som så at säga kommer uppifrån. Den känns ganska plastig och har ivrigt anammat uppdraget att nå ut till den breda massan. Och det är naturligtvis bra, jättebra, men kvalitén försämras när man försöker ta bort konsten, i konsten. Det märks att de jobbat för att göra utställningen lättillgänglig, och det tycker jag är ett fint initiativ, men det är synd att denna lättillgänglighet samtidigt bidrar till att göra avkall på kvalitén.

Nu blir utställningen ganska oinspirerande och hamnar någonstans mellan att fungera som ett infotek och en sal med massa saker och text. Hur man vill se på konst är naturligtvis en smaksak, men jag tycker inte att besöket blir bättre för att utställningen är påkostad och har en pedagogisk ambition. Låt den då i stället vara kreativ, smart och gjord med en mindre budget. Den konstnärliga upplevelsen uteblir, och kvar är resultatet av statlig satsning på kultur, av politiker som mest verkar ha ett informativt syfte och en summa pengar som ska sättas sprätt på.

Det hela gör att utställningen uppfattas som rörig på vissa ställen. De har komprimerat så många olika moment och så mycket information, att det ibland blir svårt att hitta ett sammanhang. Minimalism har inte varit ledordet här, utan med ljus, ljud och det sceniska sköljer man över besökaren.

Men tar man sig tid och ser förbi det bombastiska ger ett besök absolut upphov till ett flertal tankeställare. Jag läser till exempel: ”Man säger att människan i dag är mer rörlig än någonsin. Fler reser längre och oftare än förr. Men samtidigt är vi i dag mer knutna till en stat och ett territorium än någonsin förr.”

Oavsett om det är konst eller inte, utställningen ger i alla fall besökaren en påminnelse om hur samhället faktiskt ser ut idag. Precis som citatet beskriver ökar murarna vissa länder emellan, och nationsgränser bevakas likt ädla metaller. Människans behov av revir har växt i takt med att samhällsutvecklingen gått fram. När människor levde i vår ursprungliga samhällsform, som samlare och jägare, följde vi naturens skiftningar på ett fredligt sätt. Men så fort vi lärt oss lagra vår mat, uppfann vi också begreppet geografiskt territorium. Nu kunde plötsligt någon kontrollera tillgången på mat och den starkaste plundrade sin granne och byggde murar kring sig själv. Vi lärde oss gå i krig för försvaret av våra gränser och på något sätt förväntas vi identifiera oss, och känna gemenskap med, varenda en av dem som bor inom territoriet. Samtidigt vill vi fara iväg och upptäcka om det verkligen är bättre bortom horisonten. Vilken av drifterna sitter djupast i oss? Behovet av identifikation eller vår längtan att upptäcka?

Återigen, tar du dig tid att reflektera, så sätter utställningen fingret på en stor paradox.

Bild: view the horizon

Utställningen pågår till december 2012. Fri entré upp till 18 år, är du över kostar det 40 kr

Måndag stängt

Tisdag 12-17

Onsdag 12-20

Torsdag & fredag 12-17

Lördag & söndag 11-17.

Anna Wester