Clandestino Festival 2012

Clandestino Festival 2012 gick av stapeln i helgen. Röda Sten fullkomligt svämmade över av band från världens alla hörn. Vi har dansat in i trans, spontanskrikit, fällt en tår, jublat och sett årets bästa spelning. Här summerar Lars Teglund årets festival – som kanske också är den sista?

2012-06-13 10:24 2012-06-13 10:24
Publicerad Senast uppdaterad

Fredagen kunde inte ha börjat bättre. Vi promenerar in på festivalområdet. Det är lugnt, sansat, och publiken är skönt åldersmixad. Utsikten över Götaälv är alltid vacker, så även denna afton. Plötsligt står vi längst fram i publiken och Donso gungar på scenen. Tillsammans med den hängivna skara som sökt sig till Clandestino denna kväll börjar vi direkt svinga med. In i dansen. In i transen. Och just hängivenheten, dansen och transen får nog klassas som festivalhelgens signum.

Donso

Donso blandar klubbelektro (jag får The Knife-vibbar) med traditionell musik från Mali, funkiga rytmer och snabba gitarrslingor. Den franska elektron möter det afrikanska. Det låter fantastiskt, och det känns på flera plan. Med tanke på Frankrikes historia… Som en fruktansvärd kolonisatör av Afrika – men även på hur mycket rasism som finns i Frankrike idag – är det något väldigt symboliskt i att de kan mötas i musiken. De kan gå framåt tillsammans. Musik är politik, eller hur brukar man säga?

HELA publiken klappar i takt och tältet ger handklappen ett mäktigt eko. Vi dansar loss, Donso dansar loss. Det är som ett enda stort dansgolv. Folk spontanskriker. Rundgång. Det är repetativt och hypnotiskt. Dock, när de väl byter beat dör dansen. Vid varje mixning stannar det av och vi blir tvungna att börja om på nytt. Vilket är synd. Hade det istället fått utvecklas längs en röd tråd hade det kunnat bli hur stort som helst.

Conjunto Angola 70. Foto: Josefin Hardinger

Jag räknar. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9… man står på scenen och får mina knän att gunga igen. Conjunto Angola 70 saknar traditionellt trumset och har istället ett gäng djungeltrummor (lämpligt nog) som skapar ett rytmiskt driv av rang. En repetativ basgång rullar på, den liksom pågår. De tre gitarristerna får mig att tänka på Santanas stordagar och flyter ovanpå grundgunget på ett malande sätt.

Folk älskar det. Jag med. Att en sådan liten publik kan ge ifrån sig så rejäla applåder, tänker jag.

Jagwa Music. Foto: Josefin Hardinger

Jagwa Music får mig direkt att tänka på Casiotone for the Painfully Alone's. Inte för att det alls låter likadant, utan för att de bygger sin musik utifrån distade lo-fi-Casiosynthar. Fast Jagwa Music bygger det med glädje, sång och dans istället för CGTPAs deppiga ambient. Förlåt, förlåt, för nörderiet. Ibland får man helt enkelt unna sig…

Jagwa Music känns äkta och autentiskt. De lever för det här. Ärligheten och lyckan smittar så klart av sig på mig och alla runtomkring mig. Vi dansar, många blundar, oavsett ålder och stil så förenas vi alla.

Staff Benda Bilili. Foto: Anibal Tafur

Clandestinos höjdpunkt är Staff Benda Bilili som spelar på söndagskvällen. Euphoria bleknar i euroforin som svallar över mig under spelningen. Staff Benda Bilili kommer från enormt fattiga Kinsasha där de träffats på gatan och börjat spela tillsammans. Frontpersonerna sitter i rullstol eller har kryckor efter de insjuknat i polio som barn. Ja, ni har sett det på teve.

Jag fäller en tår när de rullar och stapplar in på scenen och drar igång. Det är så fint. De har knappt haft några förutsättningar att ta sig ur fattigdomen men nu står de här. I Europa, med fina kläder och silverhalsband. De upptäcktes för några år sedan av ett dokumentärfilmsteam som hjälpte dem att komma i kontakt med ett skivbolag som, tack gode gud, ville spela in deras debutalbum. Sedan dess har de turnerat världen runt.

Jag har nog aldrig varit med om en så hängiven publik. Mellan låtarna skriks, applåderar och tjuter det nästan öronbedövande. Och det slutar inte för än nästa låt börjar – oavsett hur länge det dröjer.

Staff Benda Bilili spelar i en och halv timme. Ingen i tältet verkar vilja att det ska ta slut. Folk torkar ögonen. Från upplevelsetårarna. Det här är en av de bästa spelningarna hittills i mitt liv.

Foto: Anibal Tafur

Tack för en extremtrevlig helg, Clandestino. Det var festivalens tioårsjubileum och gjorde det på ett utmärkt sätt.

Tråkigt är att det här troligtvis var den sista festival vi fick. Det har ryktas att eldsjälarna som hållt i alla trådar sedan starten har gått vidare och att det tyvärr inte finns någon värdig att ta efter i dagsläget. Det kan inte vara sant tänker jag. Clandestino måste fortsätta förgylla Göteborg! Det måste gå. Måste.

Lars Teglund

PS. Vi festfotade också!

blandat
Powered by Labrador CMS