Bim Eriksson är tillbaka med Baby Blue, en dystopi som handlar om ett lyckofascistiskt samhälle där sorg, misslyckande och psykisk ohälsa inte är tillåtet. 

Bim Eriksson är serietecknaren och konstnären som gjort sig känd för sina karaktärer där det söta och lite gulliga står i kontrast med det obehagliga. 2016 debuterade hon med serieromanen Det kändes lugnt när mina känslor dog, nu är hon återigen aktuell med en litterär dystopi som går under namnet Baby Blue. Serieromanen kom till strax efter debuten under en period då Bim fick så många uppdrag att hon inte tecknade serier på ett helt år efter att hennes första serieroman släppts. 
– Det kändes inte så bra, för jag borde vara så himla glad, men det kändes som att jag blev deppigare och deppigare. Folk sa ”det verkar gå så bra för dig”, men jag kände att det hade blivit för mycket. Om man inte mår så bra så blir man också lite insluten i sig själv. Känslan var att alla har det så bra, alla är så glada och jag är inte det. Jag kände mig avskärmad på något sätt och sedan så hade jag väldigt svårt att sova. Jag kände någon slags konstant stress i kroppen.

När Bim ville avskärma sig från all stress och nedstämdhet brukade hon tänka på annat. Om kvällarna, när hon skulle sova, började en karaktär växa fram som sedan kom att bli Betty, Baby Blues huvudperson. Hon började spinna vidare på tankarna och föreställde sig en värld där man inte får visa känslor och visar man för mycket känslor eller pratar för mycket om hur man mår så blir man arresterad eller intagen. 
– Jag tänkte på olika sammanhang,”om hon är i det här sammanhanget så får man inte göra såhär”. Hur artar sig det? Hur ser det samhället ut och hur ser de här personerna ut som kontrollerar varje medborgare? Sedan tänkte jag att det måste finnas någon typ av motstånd till det här och funderade kring hur det skulle se ut. Om huvudpersonen ska få upp ögonen för att det finns något slags alternativ till det här samhället, var träffas de och vem är den personen som leder in henne på den här vägen? Och så började det nystas fram, jag började egentligen teckna och hittade på allt eftersom. 

I Baby Blue är medborgarnas känslor kartlagda av staten och Folkhälsomyndigheten, minsta lilla orostanke eller normavvikande beteende kallas in för undersökning på en stängd vårdinrättning. Ibland känns boken nästan som en uppskruvad version av samhället i sig, jakten på lycka, vackra bilder på Instagram och framgångshistorier på TV uppskruvat till extrema nivåer. Just synen på vilka känslor som är tillåtna att visa är något som Bim har funderat mycket kring. 
– Jag tänker att olika känslor kan samexistera för det är på något sätt en del av livet. Det kan vara jätteroligt och bra saker kan hända en, samtidigt händer det dåliga saker så man pendlar mellan känslor hela tiden. I populärkultur, film och böcker så lär vi oss att agera och jag tycker oftast att om man är i stor sorg eller är deprimerad så porträtteras det på ett speciellt sätt. Man är helt nere, man kan inte prata med någon och man isolerar sig.  Det är absolut en realitet men jag tror även att det finns många som inte känner igen sig i det och därför inte förstår sitt mående. 

Foto: Johanna Arnstrom

Dagens populärkultur är fylld av stereotypa karaktärer som ska illustrera olika känslolägen. Såsom i filmer där den ledsna tjejen alltid ska kedjeröka och sminka sig med mörk kajal kring ögonen. Med Baby Blue vill Bim visa på att känslor kan samexistera samtidigt som hon ifrågasätter samhällsnormerna. 
– Någonstans är det så vi lär oss att visa att vi mår dåligt fast jag tror inte heller att det är hela sanningen. Jag tror att hela idén med boken var att jag ville visa på att känslor kan samexistera. Jag har tänkt så himla mycket under de här fyra åren, det är därför det är så svårt att knyta ihop det till en specifik grej. Men det som jag tyckte var spännande med den här boken var att tänka kring vad som är en sjukdomsbild. Vad är en depression? Vad är att bara inte passa in och inte vara en del av normen? Vad är att vara avvikande eller vad är att vara sjuk? 

I Baby Blue har Bim utforskat och lekt med den tunna linjen kring vad som uppfattas som sjukt och friskt och dragit det till sin spets. 
– Vad vi tycker är friskt och sjukt förändras över tid. Dels beroende på när i historien man räknar och dels beroende på i vilken kultur man befinner sig. Men vi behandlas också olika inom och placeras i den här sjukdomsbilden eller normalbilden beroende på om man har en annan hudfärg än vit, om man är från en annan kultur, om man är kvinna, om man inte är heterosexuell. Vi har alla olika förutsättningar att passera som normala eller sjuka.

Bim har arbetat med boken varje dag under fyra års tid. Hon har tecknat allt för hand på A3-papper med blyerts och tusch. Att skapa en sida tar cirka två dagar, något som har fått henne att utvecklas som tecknare under processen. 
– Stilen för huvudpersonen som blev Betty hittade jag nog precis när jag avslutade mina studier på Nyckelviksskolan i Stockholm där jag gick en utbildning med inriktning mot illustration och grafisk form. Då skulle vi ha en vårutställning och så hade vi några veckor på oss att producera någonting nytt. Jag ville börja på någon typ av dystopisk historia och då hade jag ingen handling, men jag gjorde en massa illustrationer som skulle kunna passa in i den dystopiska världen. Då kom den här figuren utan pupiller till mig, då hade hon en lång fläta som stod rakt upp istället för rosetten som jag har bytt ut det till nu. Det var någonstans där som det kom och så har det utvecklats. Det som många brukar säga är antingen att de är fina, punkiga eller fula men det som jag tycker har varit intressant är att på något sätt få greppa tag i det obehagliga och blanda det med det som brukar anses som väldigt gulligt; klänning, kjol och rosett, en ganska överdimensionerad kropp och ögon utan pupiller så att det blir en kontrast. Jag är väldigt intresserad av att hitta kontraster både i berättelser men också i bildspråket. 

Bim berättar att den största inspirationskällan till allt hon gör är musik. Musiken har alltid varit viktig för henne och ända sedan hon fick sin första MP3-spelare har hon regisserat små musikvideor i sina tankar medan hon lyssnar.
– Den största inspirationskällan till allt jag gör är musik och det har alltid funnits och kommer alltid att finnas där. Det är därför jag tycker att det är så roligt att visa på att musik är väldigt reglerat och censurerat i den här världen jag skapat. Men jag tror att varje stort projekt eller berättelse börjar med att jag kurerar en spellista med låtar som ger den känslan som jag vill ha i en berättelse och sedan så lyssnar jag igenom låtarna för att jag ska hamna i den känslan. Då är det på något sätt som att idéer och bilder och platser målas upp för mig.

– Jag tror att min hjärna är väldigt fokuserad på att berätta i bild. Jag tänker att många låtar är som små historier eller noveller och så kastas man in i det och i känslan direkt när man hör en specifik låt. Så har det varit så länge jag kan minnas.