Text: Isabella Jansson
”Hur hamnade vi i den här dualistiska förståelsen att man antingen har inlevelselös missionären i ett släckt rum eller sex där kvinnokroppen som slagpåse ska innebära njutningen för båda parter?”, skriver Isabella Jansson i sin debutkrönika för Djungeltrumman.
Vi har dejtat i några månader och jag ligger på mage i sängen. Jag har rakat mitt kön för första gången, knottrigt utav rodnande eksem, då han har gjort klart för mig att han föredrar det så. “En preferens bara”. Hans omogna, ivriga rörelser, helt befriade från varsamhet och omtanke pressar mig nedåt i kudden. “Hora”. Det knöliga lakanet är varmt, hans kallsvettiga kropp klibbig. “Jävla hora”. Jag vill minnas att ordet känns som ett slag. Jag känner mig hjälplös, fastklämd under honom, smärtsamt medveten om att han inte bett om min tillåtelse. Men jag viftar bort det, och ju fler gånger det händer desto mer avtrubbad blir jag. Det upphetsar honom och jag internaliserar det. Efter att vi gör slut så bär jag ordet och erfarenheterna med mig till nästa man. Och nästa. Och nästa. Jag älskar ju hårt sex. Min kropp, mitt val! Jag tycker verkligen att jag är uppseendeväckande självständig och unik. Jag får aldrig någon orgasm men väldigt många män vill ha mig. Och det är väl huvudsaken.
För några veckor sedan publicerade barnmorskan Katarina Svensson-Flood två uppmärksammade inlägg vilka skapade en öronbedövande resonans i mig. Samma tankar, oro och förväntningar på intimitet som något våldsamt, precis som barnmorskan beskrev genom sina patienters berättelser, hade jag upplevt själv. Mitt liv som sexuellt aktiv passerade revy. Förtryckta skuldkänslor över att inte njuta av pinsamt mediokra och hårdhänta samlag och den dova, obehagliga värken från en mörbultad livmoderhalstapp på toa dagen efter. Att bli överrumplad med våld och förnedring, att bara ha låtit det fortgå i samtyckets gråzon, för att sedan själv be om samma saker. Sökte jag kickar? Var jag rädd? Jag vet faktiskt inte. Båda? Jag vet i alla fall att jag absolut inte ville vara en “tråkig tjej”. Ett föremål för andras skämt, en klyscha i behov av närhet, mjukhet och tålamod.
”För man är väl inget jävla offer heller?”
Man vill inte kräva så jävla mycket för egen del som kvinna, och visst känns det nästan bakåtsträvande att ha sexuella gränser man inte anser förhandlingsbara? Hur många kvinnor har känt smärta, obehag och dissociation under sex men inte vågat prata om det? För man är väl inget jävla offer heller? Hur hamnade vi i den här dualistiska förståelsen att man antingen har inlevelselös missionären i ett släckt rum eller sex där kvinnokroppen som slagpåse ska innebära njutningen för båda parter?
Den analytiska feministen kritiserar dynamiken kring kvinnors relationer med män. Hon vill inte tillfredsställa, hon vill ifrågasätta. Finns det något vi framställer som mer oinspirerande än kvinnan som menar att free love också innehåller vestibulit och ångest? Som lyfter vikten av att kritisera den lättillgängliga internetporren som vida utbredd kulturform och intrycket den gör på barn och unga? Att sex med våldsinslag kanske inte riktigt är så normbrytande som vi vill tro? I mitten av en närmast absurd debatt står unga kvinnor med klumpar i magen och berättelser från den politiskt inkorrekta verkligheten. “Måste jag gå med på strypsex?” Att istället för att betryggande försäkra att “nej, självklart inte” utan raljera om ett behov att “testa gränser” känns så fruktansvärt empatilöst att jag vill skrika rakt ut. Ett svek från vuxenvärlden, men föga förvånande i det samhälle där kvinnlig frigörelse är precis vad individen själv bestämmer.
Bör vi ta barnmorskan Svensson-Floods observationer på största allvar, eller till varje pris försvara tjejer som “faktiskt älskar hårt sex”? Jag har förstått att de sexpositivister vars taktik hör till det senare vill framställa sig själva som någon form av kämpar för sexuell demokrati; deras vapen att utpeka Svensson-Flood som en heteronormativ antichrist som predikar moralism. Den mänskliga sexualiteten är ändå alldeles för komplex för att en obildad lekman ens ska försöka sig på att förstå den. Ifrågasättandet av våld som ett normaliserat sexuellt beteende är att beröva kvinnlig agens, att dela upp sex i fint och fult, sägs det. Man hänvisar gärna till sin egen expertis men misslyckas med att nämna en uppenbar detalj; vi lever inte i en post-patriarkal värld, och i den kan vi aldrig helt och hållet avpolitisera innebörden av “hårt sex” och sex med våldsinslag.
Hur såg mannen som ville kalla mig hora medan han pressade ned mitt ansikte i madrassen på min kvinnliga sexualitet och mitt fria val? Tio år och en del vatten under broarna senare känner jag mig fan inte befriad i alla fall. Jag tänker på hur många pornofierade trakasserier som under frustande manskroppar tryckts in i min vidöppna käft och hur jag kallsinnigt blivit kringslängd på väggar och möbler likt en kasserad engångsprodukt, allt medans jag uppfattade detta som min frigörelse från den kvinnliga könsrollen, att knulla sig fri från patriarkatet. Jag tänker på vilket otroligt sammanträffande det är att så många män och kvinnors “personliga” preferenser faller i linje i slutändan, och hur det sexigaste man kan vara som ung tjej är undergiven och tänjbar, att oavsett hur mycket de knådar, drar, tuggar och sliter alltid förbli lika tajt, lika kåt och lika avhumaniserad.
