Djungeltrumman älskar festivaler. De innehåller allt som är bra med livet: musik, alkohol och dans. Därför har vi valt att bevaka Göteborgsårets bästa händelse lite extra.
Vad är en festival för dig? För mig är det ett tillfälle att få vara smutsig och lukta skumt. Att sova svettig, lerig och stenpackad i ett för varmt tält. Att vakna bakfull av att solen skiner klockan fucking fem på morgonen. Att hångla med den där… du vet. som man sedan envist undviker tills festivalbussen tar en långt bort igen.
När det är en stadsfestival, ändras förutsättningar och spelregler. Att vänta på sitt festivalarmband i en kö, utan att släpa med sig sitt hem för de närmaste sju dagarna + alkohol som en liten ledsen snigel, är nästan förvirrande. Att gå in genom portarna med nyduschat hår och oförståndiga skor är märkligt. Men det har sina fördelar också. Kanske främst det där med håret.
”Jag blir förvirrad och lite kär”
Då Way Out West inte är som en vanlig festival (alltså inte på en camping i en håla, någonstans som kräver en lång busstur), så startar jag min festivalupplevelse på ett ovanligt sätt. Jag går på bio. Det är najs. Jag ser The Falling och blir förvirrad och lite kär. Kanske är det en bra film. Kanske är det inte det. Jag vet fortfarande inte. Sedan strosar jag upp mot festivalområdet. Där väntar den längsta kön jag någonsin har sett. Kön är dubbel och trippelvikt på gräsplätten mellan minigolfen och armbandsutlämningen. Men stämningen är ta mig tusan på topp! Solen skiner och varenda kotte är på ett strålande humör. Det minglas och dricks öl. Så som det ska vara.
”Istället för gnuer, är det jeansshorts, magtröjor och extremt färgglada mönster på oversizekläder”
Väl inne är det tusentals personer precis överallt. I år har festivalen lyckats slå sitt eget försäljningsrekord. De har sålt slut. Vilket märks. På det lite dåliga sättet. Det är fullt. För fullt. När jag försöker att gå motströms, blir jag starkt påmind om scenen i Lejonkungen där Simba lämnas ensam och en flock gnuer kommer springande. Fast istället för gnuer, är det jeansshorts, magtröjor och extremt färgglada mönster på oversizekläder som tillsammans med glada 50+are med kroppsvänliga ryggsäckar, väller fram över festivalområdet. Alla ler. Alla är så nöjda. Hade förväntat mig fler hattar.
Sätter mig ner vid Flamingo. Lutar mig mot staketet som skiljer oss från de som är i ölhagen. Blundar. Känner solen steka mina ben och en röst från scenen introducerar bandet. Belle & Sebastian. Det känns rätt underbart och en specifik doft stiger från öl-gräsmattan. Det luktar festival.
”Tindrar med ögonen och dricker några öl”
Precis som alla andra har jag Tinder. Tänk antalet singlar på WOW! Tänk det optimala i att ha beskrivningen: Är på wow, vill hångla! Tindrar lite mellan spelningarna. Beslutar mig för att gå ut på en snabb dejt. Med öl. På en filt. Smiter ut från festivalen. Sitter bakom Dungen och lyssnar på AV AV AV, fast bakvänt. Tindrar med ögonen och dricker några öl. Kissar i skogen. Går in igen. Dags att se Beck (för jag la inte 300 spänn på att se honom under onsdagen. HAH!). Nu mina vänner. Nu är festivalhelgen i full gång.
