Just när man trodde att den svenska musikscenen aldrig skulle få en ny soulröst, dök Miriam Bryant upp. I november 2011 provade sångerskan för första gången att skriva låtar, och för ungefär ett år sedan, kom debutsingeln Finders, Keepers. Sedan dess har Miriam hunnit med både det ena och det andra, men framför allt har hon spelat in sin första fullängdare. Den efterlängtade Raised In Rain släpptes den 27 mars, och imorgon kommer hon till Göteborg, och Nefertiti. 

 Foto: EMI / Benedikt Schnermann

Hej Miriam Bryant! Hur mår du?
– Jag mår bara fint tack!

Fint att höra! Sist vi på Djungeltrumman pratade med dig var i somras, och du skulle precis spela på Kontiki här i Göteborg. Det känns som det har hänt massor för dig bara sedan dess. Hur ser du själv på din snabba framgång? Är det någonsin svårt att hantera?
– Det är inte svårt att hantera sålänge man håller ett klart sikte framåt och båda fötterna på marken. Det känns fortfarande väldigt nytt och spännande och detta är bara början, hoppas jag. Man ska aldrig sluta kämpa och jobba hårt. Det har absolut hänt massor och jag är jättetacksam och privilegierad att jag får syssla med detta. Det har fortsatt lunka på sedan i somras på Kontiki, vilket kanske tyder på en viss framgång, vilket är kul! Men det är viktigt att se det för vad det är och alltid ha nya mål.

Du har kallats Sveriges nästa soulstjärna, skaffat världskontrakt med EMI, synts på amerikanska MTV och omskrivits som den mest lovande artisten i det här landet under 2013. Vad, av allt du åstadkommit på den här korta tiden, är du mest stolt över?
– Jag är stolt över att jag följer mina impulser, att jag vågar tycka mycket och har massor att säga till om. För mig är det viktigt att vara så involverad som möjligt i så mycket som möjligt. Alla fina uttalanden och lovord är ju självklart oerhört smickrande också. Men man ska inte få hybris och tro att man är nån Freddy Mercury. Vi får se vad som sker. Jag jobbar på som vanligt och fortsätter att drömma.

Jag har förstått att du gick en musikalteater-linje på gymnasiet, och sedan fortsatte du plugga det på folkhögskola. Var det tufft att lämna det bakom sig för att gå åt pop-hållet istället?
– Nej. pop-scenen har alltid varit min stora fantasi. Däremot inspireras jag mycket av musikalteater och alla gamla Broadwaystjärnor. Det är något speciellt med det, och man lär sig att det lönar sig att veta vart man har varit, vart man är, vart man är på väg och vad man vill, rent sceniskt. Musikalteater handlar i om att berätta, varje ny tanke eller riktning på scen för historien och handlingen vidare, vilket är spännande och utmanande på många sätt. Det tar jag med mig från mina "musikalår". Och jag har egna historier att berätta.

Du kommer till Göteborg på torsdag! Vad kan vi förvänta oss av spelningen?
– Jag kommer köra nästan hela mitt debutalbum, kanske någon spontan rapp eller allsång, kanske lägger jag mig på golvet… vem vet egentligen! Jag har inga koreografier eller dansare och ingen pyromaskin (heter det så?) heller. Det blir avskalat och ärligt. jag rapporterar från hjärtat. En och annan snygg musiker återfinnes även på scenen. Närmare bestämt tre stycken överbegåvade svärmorsdrömmar.

Alltså, såld! Men hur ska vi göteborgare göra för att du ska känna dig helt stört jävla välkommen?
– Följ era impulser! Klappa händerna, och så vidare… dansa om ni vill. Skratta gärna åt mina skämt om jag drar några. Det hade vart skönt, för ofta är det bara jag som skrattar åt mina skämt.

Musikskribenter älskar att sätta musik i små fack. Vilka fack vill du vara i?
– Miriam Bryant-facket! Det är en klyscha jag vet, men man vill ju vara sin egen.

För någon vecka sedan kom Raised in Rain. Hur skulle du själv beskriva skivan?
– Raised in rain är en intressant historia, tycker jag. Jag är otroligt stolt och nöjd med skivan! Rent musikaliskt är det en popplatta med elektroniska inslag, och även lite klassiska vibbar ibland, med mycket stråk. Mycket stämmor i sången. Den innehåller låtar från en tid där jag inte visste vad fan jag höll på med.

Som?
– Finders Keepers, Last Soul On Earth, och Alone Isnt Lonely var de tre första låtarna som jag skrev i mitt liv, fumlandes i mörkret i en svettig studio i Örnsköldsvik. Nästa gång det skrevs till plattan blev det återigen en helg, tre låtar, Push Play, Bleeding Out och Etched In Stone. Då var vi lite kaxiga och lite varmare i kläderna. Vi visste mer vart vi ville. Sen skrevs två låtar till lite längre fram, Since You Left och Easy Street. En fjärde gång, i somras på Tjörn, skrevs resten. Det är låtar som är inspirerade av olika saker som varit spridda över ett halvår ungefär. Ärliga små berättelser om saker jag upplevt, människor jag älskar, eller oälskar.

Var ska man lyssna på den för att maximera upplevelsen?
– Haha! Det är nog helt individuellt. Kanske en lekplats? Något sentimentalt eller också bara på vagnen/bussen/golvet/flygplanet/dansgolvet/promenaden/karusellen/vardagsrummet/sängen….. vart och när du vill!

Till sist… Vem gör Sveriges bästa musik just nu?
– Jag?

Idag kom videon till Miriam Bryants låt Push Play. Lyssna, kolla, dansa, osv!

Karin Londré