Cirka 9 av 10 band från Göteborg som du någonsin gillat, har Daniel Gilbert på ett eller annat sätt varit inblandad i. Utöver det är han även kanske en av stadens trevligaste människor. Och, på torsdag ser du honom live uppe i Yaki- Da:s restaurang. Alla anledningar att få prata med Daniel Gilbert bör tas.

Hur är läget?
– Jodå, bra, jag kommer just från repet. Det var lite hjärtat i halsgropen, eftersom att detta var första repet inför spelningen imorgon.

Vad kommer vi att få höra imorgon?
– Imorgon kommer vi höra några gamla låtar i omstöpt form, och ganska många nya låtar. Kanske fler nya än gamla, faktiskt. Vissa som aldrig spelats live förut. Det känns lite som om jag är otrogen mot mitt band. Men man får passa på när man får chansen att spela med en sådan här lite udda sättning med ståbas och pedal steel. Nu när man uppnått åldern för att man ska tycka om sådant mycket. 

Har det så mycket med ålder att göra tror du?
– Nej, förmodligen inte. Min son älskar pedal steel och han är tio, så det har nog ingen betydelse.

Vilken av alla otaliga konstellationer du spelat i, har du gillat bäst?
– Att spela med det egna är ju det roligaste, men samtidigt mest nervösa. Det är mest givande på något konstigt sätt. Men vissa av de gigantiska Håkan-spelningarna har varit mycket känslosamma. Det är sådant man kommer minnas även som senil 97- åring på långvärden. Då kan man tänka tillbaks och undra vad man gjorde uppe på den scenen. Det är jag väldigt tacksam för att jag fått vara med om. Men det är klart, när jag gjort allting själv så betyder det lite mer än att stå bredvid eller bakom någon. 

Vad händer för dig härnäst?
– Jag mixade färdigt en singel igår som ska släppas på ett nystartat bolag som heter 100 songs.

Vill du avslöja hur det låter?
– Jag kommer spela låten imorgon! Det är en schizofren folkrockdänga, kan man nog kalla den. Det är en låt som går igenom många olika stadier, kan man säga.

Hur mår Göteborg som musikstad överlag tycker du?
– Jag har stora förhoppningar på nya Pustervik, som säkert kommer att införlivas om man får tro allt det viskas om. Medelstora spelställen som tar några hundra har Göteborg verkligen saknat. Det är väl Trägår´n i så fall, men det är inte ett roligt spelställe direkt. Nästan alla band man själv tycker om är halvstora, och de har alltid skitit i Göteborg och spelat i Malmö och Stockholm istället. 

Hur är det med de lokala förmågorna då?
– Det finns ju en herrans massa band. Jag känner mig alienerad från det där på något sätt. Det är som när jag pratade med Björn Olsson för kanske tio år sedan, och han sa att han kände sig hotad av alla de nya som kommer.  Nu har jag nått den åldern själv, där man är rädd och känner sig hotad. Det finns kanske ingen orsak, men det är med fruktan man ser på de yngre. Det är väl rädslan att bli omkullsprungen. Men än så länge står jag på bägge fötterna.

Det är jag övertygad om. Vad har du för favoritställen i stan, att spela och hänga på?
– Just Pustervik det ställe jag tillbringat mest tid av alla barer som funnits i stan. Nu ska vi köra ett gäng spelningar där i maj med Augustifamiljen. Vi flyttar från Liseberg och Taubescenen och det där goa, och kör lite mer konsert. Jag var just på Yaki- Da för första gången för en timma sedan. Jag går ju inte ut direkt längre. Men det var en jävligt fin lokal. Så det ska bli skojigt imorgon!

Tycker vi med, ses då!

Lisa Stevik