Zebrapojken är Erik Lundins mest personliga album hittills. Glädjen sätts bredvid sorgen och kontrasterna får de olika sinnesstämningarna att framträda allt klarare.
De senaste åren har varit tunga för Erik Lundin. Kantade av dödsfall, begravningar och sorg men även glädje, eufori och framgång. 2017 gick Lundin direkt från en begravning för sin svåger till att stå på scen framför ett publikhav i Gävle. Större kontraster än så är svårt att föreställa sig och Erik berättar att han har försökt leva i känslorna, både i glädjen och sorgen.
– På en begravning så var det en prästinna som jag pratade om barns sorg med. Min systersons pappa hade gått bort och mamman frågade hur han skulle komma att hantera sorgen och prästinnan sa att barns sorg är randig. Ett halvår senare var jag på min brors tjejs begravning, hennes bror var psykolog och han berättade att han hade ansvar för någonting som hette Zebragruppen – en grupp för barn som hade varit med om traumatiska upplevelser. Därför kallades barnen för zebrabarn och gruppen kallades för Zebragruppen. Det här med zebrabarn och randig sorg stämde in på mig. Inte bara min uppväxt utan även så som det har sett ut de senaste åren. Jag har nått framgång men det har hänt mycket tråkiga saker samtidigt som man har tvingats pendla emellan, vilket gav upphov till namnet Zebrapojken.
I Zebrapojken finns stora kontraster, glädjen och sorgen dras båda till sin spets och förstärker varandra. Erik berättar att användandet av kontraster på albumet är ett medvetet val. Att leva i sina känslor är lättare sagt än gjort, men åren av stor sorg och glädje har lärt Erik att inte stänga av känslorna. Istället låter han dem komma fram.
–Jag har försökt att göra albumet så randigt som möjligt för att verkligen ta med lyssnarna på den resan jag gjort. I all framgång, allt bra och allt tråkigt som har hänt så försöker jag ändå att leva till det yttersta. Både i sorg och i glädje. Jag mår hellre dåligt eller bra än att befinna mig i ett mellanläge.
Erik har skrivit sedan han var barn och hade redan då en förmåga att snappa upp meningar och se det ingen annan tänkte på i språket. Kanske är det inte heller förvånande att Lundin gillar Göteborgsskämt.
– Jag har alltid skrivit. Jag kan inte komma ihåg när jag inte har skrivit. Min mamma berättade för mig att hon brukade förundras över hur jag uttryckte mig även innan jag började skriva. Om jag hörde en mening så kunde jag vända på ord och skapa Göteborgsskämt, jag har alltid kört den grejen. Jag gillar Göteborgsskämt, det är ett roligt sätt att träna hjärnan på. Jag lekte med orden, men ingen av de andra femåringarna brydde sig om det. Jag tror att jag själv hade kunnat bli poet om jag hade sett poeter som liknade mig. Men det fanns inga poeter som liknade mig. De som liknade mig var The Latin Kings eller Tupac och då tänkte jag att då är det rappa jag ska göra.
Texterna på Zebrapojken har, som för likt många andra textförfattare, fyllt en självterapeutisk funktion. Erik berättar att han har varit en skrivande människa under hela sitt liv och det är genom skrivandet som han hanterar de allra tyngsta känslorna.
– Det betyder allt. När jag skriver och spelar in och när jag lyssnar på mig själv så blir det verkligen reflekterande. Jag får chansen att lyssna på mig själv. Det är mycket som har hänt. Många av de sakerna berör människor som är i den svängen och som lever det livet. De gillar inte att reflektera så mycket utan lever för dagen. De har väl en annan syn på livet än vad jag har. De förstår mig mer än någon annan men de bryr sig kanske inte på det sättet om saker som händer i den svängen.
Zebrapojken är mångbottnad, vi får ta del av ett ytterst personligt album och när en börjar lyssna ordentligt inser en snabbt att texterna är skrivna med en sådan precision och rytm att de lika gärna hade kunnat publiceras mellan två bokpärmar istället för att portioneras ut på spellistor. Erik berättar att han alltid har varit intresserad av att skriva böcker – något han hållit för sig själv.
– Det har alltid funnits med mig men varit så flummigt i mitt huvud. Det hade känts konstigt att säga till folk att jag ska bli författare. Jag tror att det har med mentaliteten där jag växt upp att göra. Att säga att jag ska bli rappare är en sak men att säga att man ska bli poet eller författare, då skulle de säga ”bror, du är inte ens rappare”. Så jag har hållit det för mig själv ett tag. Men jag har alltid velat göra något, att skriva böcker och sådant har alltid intresserat mig. Men jag korsar en bro när jag kommer till det.
Framöver kommer Erik att gå in i studion igen. Han har startat ett eget skivbolag, Mansa Banda Music AB, vilket gör att han har en större frihet när det kommer till att släppa musik och efter att ha släppt Zebrapojken finns det fortfarande mycket nytt material kvar som inte passade in på albumet.
– Det här blir ett Göteborgsskämt, men man brukar titta in på olika avenyer, man försöker hitta olika spår som jag ville göra musik kring men så var det mycket som inte passade direkt för albumet. Det gjorde också att jag kände att fan vad fett – det här borde jag släppa. Så jag sitter på mycket material som jag har jobbat ihop och jag fortsätter att skapa. Zebrapojken är också väldigt reflekterande och självbiografisk vilket har gjort att jag var tvungen att koka ned det till det som jag kände var kärnan. Om EP:n Suedi och EP:n Välkommen Hem var mer att man var förortsambassadör eller korrespondent så är det här albumet mycket mer självbiografiskt. Jag pratar mycket om egna upplevelser. Jag gav albumet till mina systrar och min mamma och de har gråtit så mycket när de har lyssnat på det. Det betyder mer för mig än någonting annat. Jag vill inte att de ska gråta men de känner till historierna precis som jag gör. Det är helt sjukt, jag vet inte vad jag ska säga till dem. Sedan vill en lämna ut så mycket som möjligt av sig själv. Jag har aldrig haft problem med att prata om mina egna känslor och hur jag tampats med dem. Till exempel låten Jag räcker som hyllar psykisk hälsa men också tar upp psykisk ohälsa. Låten och hela skivan rakt igenom handlar om hur jag har mått och vad jag har tampats med. Jag vill inte kasta någon under bussen eller prata om människor som inte kan föra sin egna talan, men det är också viktigt att prata om den så naket som möjligt utan att trampa någon på tårna.
