Under en fest i Holken (ja, helt vanligt folkhögskolehusnamn) i södra Skåne började jag av oklar anledning snacka surströmming med en klasskompis. Det visade sig att hon har samma, om inte passion, så i alla fall inte avsky inför rätten.

Vi bestämde oss för att ha surströmmingsskiva, skapade ett lagom skämtsamt event och bjöd in de vi känner – alltså de i vår klass. Nästan alla, inklusive jag själv, är nyinflyttade och söker febrilt efter sammanhang, samvaro, mening. Framförallt lider vi väldigt mycket av fomo, vilket ledde till att långt fler än väntat dök upp hemma hos mig för att äta skarpt doftande fisk.

När jag prackade på mina nya klasskamrater surströmming så var det inte bara för att visa dem hur gott det faktiskt kan vara, utan också för att känna gemenskap. Vi samlas kring en ganska absurd ritual, kanske vilken som helst, för att känna oss mindre ensamma. Att värna om sitt arv är att dela det med andra. Inte för att jag inbillar mig att någon blir särskilt glad över min utsträckta surstömmingsklämma, men det är väl i vilket fall en någorlunda fin gest.

Varför det blev just surströmming som fick representera min kärna och ursprung har jag härlett till en rad olika faktorer. Det är ett arv från kvinnorna i familjen, mormor åt det gärna som vardagsmat hemma i lägenheten och brydde sig inte särskilt mycket om att morfar avskydde det. Och det är en ritual man behöver bli invigd i, min mor har fört kunskapen vidare till mig. Visst låter det fint? Men det innebär i praktiken att hon lärt mig sprätta upp en filé längs magen och vispa ut inälvorna.

Surströmmingen har inte heller kommersialiserats i särskilt stor utsträckning, vilket är konstigt eftersom att (högst opålitliga) källor1 menar att 58% av svenskar äter surströmming minst en gång om året.

Men framförallt är det ganska obskyrt, vilket får mig att känna mig lite speciell, unik om man så vill.