Vad får oss att räcka ut en hand och vad får oss att låta bli? Spelar våra motiv någon roll för den som är i nöd? Och hur ska vi kunna hjälpa om det inte finns något hopp? Det är frågor som Paula Stenström Öhman tar upp i sin nya pjäs Allt gott i världen, som har urpremiär den 28 september på stadsteaterns scen Studion.

Paula Stenström Öhman, prisbelönt dramatiker och regissör, utgår i sina pjäser ofta från dokumentärt material och involverar skådespelare och referenspersoner tidigt i processen. Inför Allt gott i världen har teamet bland annat träffat socialsekreterare, familjehemsföräldrar, ensamkommande och personal på HVB-hem.

Allt gott i världen utspelar sig ett par år efter att hela Sverige skramlade för flyktingarna på Medelhavet. Nu är tonläget ett annat. Pernilla och Joar bor i en stor våning mitt i stan med fet balkong och ny kaffemaskin. Tanja och Danne har för barnens skull bytt stan mot villa i förorten med trädgård och hallonbuskar.

De lever drömmen om det perfekta livet när Pernilla och Joar plötsligt har en överraskning till dessertvinet: de ska ta emot en ensamkommande pojke. De vill ge honom allt gott, men det blir inte riktigt som de tänkt sig.
– Jag är intresserad av den moraliska gråzonen och den filosofiska frågan vad det är att hjälpa. Vem blir jag i det ögonblick jag väljer att hjälpa? Vem blir jag om jag går förbi? Det är en lågmäld mörk satir över vår tid. Det är både smärtsamt och underhållande att få syn på sidor hos oss själva som vi inte vill kännas vid, säger Paula Stenström Öhman.

Pjäsen kretsar kring frågor om godhet, moralisk över- och underlägsenhet, livsval, ansvar, skuld och fördomar. Om längtan, maktlöshet och självbilder som krackelerar.
– Jag längtar efter att få bränna av lite av vår inskränkta självgodhet i parken utanför Joars och Pernillas inglasade balkong. Sen får vi se vad som finns kvar.