Hundratusentals kvinnor har i dagarna under hashtagen #metoo öppnat upp och berättat om övergrepp, ofredanden och trakasserier. Det här är Djungeltrummans nya skribent Ebba Askeroths historia.

Mitt flöde fylls av historier. Det fylls av vittnesmål.
Nästan ingen verkar ha undsluppit någon form av sexuellt ofredande, trakasseri eller rent våld.
Allt jag borde gjort idag blir liggande, jag borde gå vidare, men istället minns jag.
Minns alla gånger jag skrattat. Alla gånger jag ljugit. Alla gånger jag intalat mig att jag ska vara tacksam, till och med glad.
Att just jag blivit bekräftad.

Första gången var jag tio, sen var jag elva, sen var jag tolv. Och sen var jag kvinna och vips var jag ”ansvarig för mina egna handlingar och för hur folk uppfattar just mig”

När jag var sexton år blev jag sexuellt ofredad. Jag minns det som igår. Den där skammen förföljer mig, den pockar på min uppmärksamhet. Skammen över hur jag lät det hända, skammen över hur jag lät honom föra in handen under min kjol, smeka över mina bröst, viska i mitt öra hur snygg jag var.

Det var min pappas femtioårskalas. Jag var sexton och pappas vän var femtiofyra. Jag grät i taxin hem. Men tänkte att jag nog ändå skulle försöka känna mig glad. En framgångsrik och äldre man tyckte att jag var snygg.

Jag vet än idag inte om min pappa känner till hela historien. Men han sa upp vänskapen med sin vän. I övrigt hände inget. Nej, resten lämnar vi åt skammen – och historien.

Och även om jag vet, så snuddar min tanke på vem som är förövaren. Är det min arbetskamrat, min vän, flera gamla pojkvänner, någon i familjen, eller alla som låter det hända? Eller är förövaren i min egen saga jag själv? Jag som aldrig anmält och aldrig offentligt berättat.

I en värld som skambelägger och fjättrar kvinnor vid måsten och vad som sig bör eller ej står samtidigt en grupp med män och ser på. Är det upp till oss i den utsatta gruppen att slå oss fria? Hur kan det vara vårt ansvar att vara de som berättar istället för deras att sluta upp?

Vad jag vet är att jag inte vill att min son ska växa upp i en värld där våld, trakasserier och förnedring av det motsatta könet normaliseras. I en värld där han får lära sig att effektivt sparka nedåt mot den ”svaga” gruppen för att ta sig framåt.

”Boys will be boys?” Eller blir de exakt så klartänkta och ödmjuka som vi uppfostrar dem till att bli?

I söndags skrev skådespelerskan Alyssa Milano på sin twitter ”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

”If you’ve been sexually harassed or assaulted write ’me too’ as a reply to this tweet,”

Sociala medier har sen Alyssas tweet översköljts av miljontals kvinnor runt om i världen som berättar sina historier om sexuella trakasserier och övergrepp under hashtagen #metoo