Göteborgs stadsbibliotek fyller 50 i år, och i april planeras ett stort jubileumskalas. Kalle Larsson har skrivit en hyllning till biblioteken och dess vardagshjältar – bibliotekarierna.

Som högstadie- och gymnasieyngling tyckte jag att yrket bibliotekarie verkade hur tråkigt som helst. Med ett undantag för bibliotekarien på min gymnasieskola – den enda i hela min värld som också intresserade sig för Jakob Hellman och Bruno K Öijer (eller åtminstone av mina utläggningar om dem) – tycktes yrkeskåren torrare än Ölands brunnar i somras.

Ingen ovanlig inställning bland unga uppkomlingar, och naturligtvis helt fel. Några av de häftigaste och mest nydanande människorna jag känner är bibliotekarier. Som om det vore något konstigt med det. Det är det inte. Eller som om det vore fel att vara torr. Det behöver det absolut inte vara. (Jag känner här att oavsett hur jag fortsätter den här texten framstår det som att jag 1. populistiskt försöker göra bibliotekarien great again, eller 2. som att jag fortfarande när ett undertryckt förakt mot bibliotekarier?)

”En antik, halvsocialistisk institution som skänker kunskap – och därmed makt”

Men skit i bibliotekarierna. Kolla på biblioteken! Ja, verkligen kolla. Det vill säga: gå dit. Har du varit på ett det senaste? Där finns – förutom en armada av bibliotekarier – böcker, tidningar, cd-skivor, kanske brädspel och andra fossila saker som uppfanns samtidigt som Noas Ark. Men där finns också någonting större och mycket mer betydelsefullt – ett konstant pågående, lågmält möte. En drös människor från samhällets olika socioekonomiska skikt, med den enda gemensamma nämnaren att de tycker det är vettigt att spendera sin tid på en antik, halvsocialistisk institution som skänker kunskap – och därmed makt – inte till högstbjudande, utan till helt vanliga personer med lånekort.

Jag brukar gå till Stadsbiblioteket (ja, det finns fortfarande i analog version). Inte för att jag alltid har ett specifikt ärende dit, utan lika gärna för att det är en så oerhört mysig, integrerad och tillåtande miljö. Var annars i samhället kan jag dricka kaffe och samtidigt kivas med någon gubbe från Balkan om vem av oss som först ska få läsa Skaraborgs Läns Tidning? Var annars kan jag sitta och skriva den här texten, omgiven av människor från säkert femtio nationer, samtidigt som en misstänkt hemlös Kent-sucker i militärbyxor nöter ut cd-systemets repeatknapp och skrålar med i refrängen till FF?

Göteborgs stadsbibliotek. Foto: Anja Sjögren

Det finns säkert andra platser i samhället där nämnda händelser skulle kunna äga rum. Jag vet inte. Men detta vet jag: att Göteborg är en av norra Europas mest segregerade städer, och att varje chans jag får att kliva ut ur min supergentrifierade bubbla är värd att bejaka.

Bibliotek är viktig demokratisk skit. Där kan kommuner ställa ut sina planer på att bygga tre nya hus mitt ute på ett oändligt fält, och sura kommuninvånare kan gå dit och lämna in överklagan för att deras hund brukar bajsa där. Där kan konstnärer sätta upp tavlor som ingen utställare ville, eller vågade, ställa ut. Där kan arbetarklass från Bergsjön möta friherre från Långedrag och även om ljuv musik kanske inte uppstår så kan ett eller annat öga öppnas. Och det är så det öppna samhället andas. Genom att vi träffas, och läser, och lyssnar, och skrattar, tillsammans.

”Biblioteken är lungor i en alltmer andfådd samhällskropp”

I femtio år har Stadsbiblioteket (och andra bibblor) varit lungor i en allt mer andfådd samhällskropp. Och det är upp till oss om det ska få fortsätta vara så. Därför: en marche, kamrater! Gå dit! Låna hem böcker. Läs PK-tidningar. Lär dig något nytt. Diskutera postsanning med främlingar. Lyssna på en gammal Hellman-singel. Bli arg när öppettiderna stramas åt och glad när tillgängligheten ökar.

Och prata, om du vågar, med en bibliotekarie. Liksom Master Chief i tv-spelet Halo, där en av banorna heter just The Library, är de demokratins ordningsvakter. De kanske inte springer runt med maskingevär och mejar ner zombies. Men de driver faktiskt de här viktiga mötesplatserna, varje dag. Med oändligt tålamod förklarar de vägen till toaletten och visar dig var Olle Thörnvalls essäbok om Bruno K Öijer, Det svarta puzzlet, står att finna (hylla T som i Terror). Är du riktigt fjäskig kanske de också hjälper dig hitta avhandlingen från 1984 som visar att Donald Trump föddes på planeten Narcissus och därför inte juridiskt kvalar in som amerikansk president.

Göteborgs Stadsbibliotek invigdes den fjärde april 1967. Ett jubileumsfirande planeras i april 2017.