På onsdag spelar Naomi Pilgrim i Radiohuset på Hisingen. Men redan idag har vi pratat med henne om hur hon blev en kaffesnobb, vilka hon älskar i Göteborg och om sitt band till Barbados.
Hej Naomi! Vad har du för dig just nu?
– Hej! Jag är precis klar med att filma musikvideon till Sink Like A Stone som Alexis ”Weak” Almström regisserat (kommer bli så fet) och så repar jag inför sommaren.
Kan du inte förklara lite vem du är? För de som inte vet.
– Jag växte upp i Stockholm med min mamma och vår stora kollektiva familj med solidaritet och one love som soundtrack. Jag är artist och jag kommer sjunga till den dagen jag dör. Jag är även en av grundarna till Falling Whistles Sverige. En kampanj för fred i Kongo. Utöver det så är Tom Surma och Pia (som jobbade på Björns Bar) två av mina favoritgöteborgare.
Hur skulle du beskriva din musik?
– Vill ju vara cool nu och säga stökig klubb möter Hagabadet typ, men – aldrig ensidig, ofta nostalgisk. Ibland sjukt ”atmosfärig”, ibland som ett bra ligg och ibland som en käftsmäll – känns mer korrekt.
Nu i dagarna släpper du EP:n Sink Like a Stone, berätta lite om den!
– Den handlar om min mamma, om ett kärleksförhållande som håller på att gå åt helvete och om att våga, orka (snälla) stå emot när livet blir för mycket. Jag älskar den här EP:n. Alla spår betyder sjukt mycket för mig och de har hållit mig flytande på ett eller annat sätt i över ett år.
”Som svensk har jag en frihet som är få förunnad”
Du är afrosvensk med band till Barbados, hur skulle du säga att ditt ursprung speglas i din musik?
– I Västindien skriver man ofta survival music med texter med politiska kommentarer och satir. Mycket dubbelmeningar och humor också. Rytmen och stämningen i musiken skiljer sig från det svenska oftast melankoliska soundet, vi är liksom mer lågmälda här vilket inte behövs i ett land med 365 soldagar om året. Bajans är piggare by the sun och dessutom så tror man att vi är ifrån Ghana a.k.a the ”smiling people”. I mitt kulturarv ingår ju både kolonisatören och den koloniserade och ja, vi lever fortfarande i postkoloniala tider och det har såklart märkt mig som människa. Jag kan inte heller undgå att jag som svensk har ett privilegium och en frihet som är få förunnade.
Jag har läst att du kommenterat din skolgång så här: ”Det är svårt att försvara sin rätt att andas”, vad menar du med det?
– Just det citatet kommer från en intervju som kom att handla om rasism, och om att jag fick ägna enormt mycket tid och energi på att fäkta bort testosteronstinna snubbar med högerextrema åsikter i högstadiet.
Du har tidigare bott i Göteborg, hur hamnade du här?
– Min bästis Nanna Blondell flyttade ner för att filma Andra Avenyn och jag hakade på ner.
Och du har jobbat på vårt stammishak, Da Matteo, så frågan är: hur dricker du helst ditt kaffe?
– Alltså jag blev en sån kaffesnobb när jag började jobba på Torrefazione. Det beror helt och hållet på bönan och om det skriker från mjölkskummaren när en kliver in på ett ställe, det är extremt osexigt. Oftast svart kaffe utspätt med lite kallt vatten, weird I know, men allra helst dricker jag en latte men då ska den vara på riktigt.
Nu är du tillbaka i Gbg, vad förväntar du dig av spelningen på Radiohuset?
– Förväntningar tenderar att kill my magic men jag hoppas på att vi kommer ha fett kul ihop! Ta med champagne och jordgubbar (skoja). Kom bara så löser vi resten ihop.
