Lisa Stevik skulle skriva om Göteborgsskrönor, men avstod när hon insåg att hon själv aldrig skulle fått vara med, eftersom det inte finns annat än vita gubbar och fesk i GBG.

I planeringen för det här numret fanns på dessa sidor en text om Göteborgsskrönor, så vi började lista. Alla historier om kvällar som är mer händelserika och blötare än andra, som kryddats och blir bättre för varje gång de dras.

Som den om han som smorde in sig med smör på Jazzhuset och sprang runt och skrek att han var “världens bästa korv”, eller när The Tough Alliance utfärdade en fatwa över The Sounds, när Ralf Gyllehammar klättrade ner till sälarna i Slottskogen för att gosa, och förstås, alla historier med Henrik Berggren i huvudrollen. Sedan finns det skrönorna som alla känner till, om pingviner i badrummet och Poseidons hemliga jättekuk.

Vad som blev tydligt i den här listan var att här fanns det visst inte utrymme för mig själv att göra mig ett namn för eftervärlden. Alla heter som bekant Glenn i Göteborg, och det verkar stämma i det här fallet. Inte en enda kvinna hade huvudrollen i någon av skrönorna.

”Bajskvinnan hade inte blivit en festivalklassiker, hon hade blivit utstött.”

Inga kvinnor verkar ha stulit djur, använt sin bas som snowboard eller vadat nakna genom ett popcornhav. Inte för att vi inte varit där, utan för att vårt handlingsutrymme är så mycket snävare. Om en överviktig, stupfull kvinna över 40 hade fallit igenom ett tak på en fest, istället för Ebbot Lundberg, vore det tragiskt, inte legendariskt. Bajskvinnan hade inte blivit en festivalklassiker, hon hade blivit utstött.

Det handlar om svängrum att göra snedsteg utan att riskera höjda ögonbryn.

Nu är jag morsa och det har inte gjort saken bättre. Det finns en annan typ av överseende med en far, han får glömma att byta en överkissad blöja, för det räcker med att han gör sitt bästa. Medan jag balanserar farligt nära att vara en dålig mor, vilket väl bara är snäppet bättre än att vara Palmemördaren. Jag måste tänka på blöjan, för jag har inte utrymme att glömma den.

Det svängrum jag saknar i egenskap av kvinna och mor, har jag dock full tillgång till som vit medelklass. Jag såg nyligen HBO-serien Show Me a Hero, om hur vita i Yonkers på 80-talet gick bananas över allmännyttiga bostäder i deras villaområden. I en scen ändrar karaktären Mary åsikt om svarta och latinamerikaner när hon besöker deras hem. En kvinna byter gästens kantstötta kopp mot en hel, en annan borstar diskret undan smulorna från bordet, nu förstår hon att detta är rediga människor. Problemet är att Mary, precis som jag själv, kan tugga småkakor så att det lägger sig i ett centimetertjockt täcke över hela kjolen utan att bli ifrågasatt på sitt kafferep. Hon tillhör en vit norm och hennes närvaro i villaområdet är inte villkorad.

”De som har pengar kan ta ut svängarna på mer än ett sätt”

Detta är förstås även en klassfråga, de som har pengar kan ta ut svängarna på mer än ett sätt. Till och med proletärförfattarna visar att det finns gränser även för vad man som fattig får och inte får göra. Det finns bra, rejäla fattiga och det finns dåliga, lata fattiga. Per Anders Fogelströms huvudkaraktärer gör inget annat än städar sina undermåliga hem och lappar sina barns ärvda kläder; omkring dem super och prostituerar sig de sämre arbetarna. På andra sidan stan super även borgarna till det, utan att någon tycker att de borde skämmas.

Det är det här det handlar om: friheten att inte behöva vara perfekt, bara för att man är kvinna, underklass eller invandrare. Även om vi har kommit långt, så lever vi i ett samhälle där det finns rasism och sexism, och i ett samhälle med klassklyftor. Detta trots att min kille tog ut halva föräldraledigheten, trots att Diskrimineringsombudsmannen får massor av pengar, och trots att alla har fri skolgång. Därför att alla inte har utrymme och frihet att kunna smula ner, bli för full eller ha ett hål i strumpan. För att vissa personer är givna i nästan alla sammanhang, och andra själva måste bära bevisbördan för att de har rätt att vara där.

Så länge inte vi alla får lov att vara precis de vi är, även om det råkar vara huvudpersonen i en fyllehistoria om pingviner, så kommer det inte bli någon rolig text om skrönor. För det känns helt enkelt inte så himla roligt.

Göteborgsmyter vi önskade var sanna:
– Alla heter hen i Göteborg
– “I Göteborg är alla så goa o glada”

Sanningar vi önskar var myter:
– Göteborgsandan
– GP:s ledarsida
– Marcus Birro