Döden. Detta livets rövhål.

Jag stör mig något oerhört på folk som säger att de “inte är rädda för döden”.

Dessa människor vill jag binda fast med ett filmiskt tjockt rep och gå scouterna på det med massa knutar, och sedan vill jag bära ner dem till tågrälsen där jag varsamt ska lägga ner dem som en sann gentlemannapsykopat. Sedan ska jag sätta mig bredvid i en nött skinnfåtölj som av magi redan befann sig på plats (tack Joe Labero!), avnjuta ett litet glas rioja och invänta tåget, och framförallt den bundnes reaktion när tåget är på ingång. Så … inte rädd för döden?

För de ljuger ju. ALLA är rädda för döden. Och upplever du i själ och hjärta att du inte är det: grattis dina försvarsmekanismer är on top of the game.

Döden är demokratisk: alla dör. Det spelar ingen roll om du byggde upp ett imperium från ingenting genom att sälja rosa gafflar på din blogg eller om du låg hela 00-talet i en soffa och räknade dina finnar på ryggen och var sugen på chokladpudding. Alla ska med.

”På sommaren når min dödsrädsla sin kulmen”

Själv är jag mer rädd för döden än för att behöva skypea med mina föräldrar i två timmar. Ni fattar. På sommaren når min dödsrädsla sin kulmen. Det är något med att naturens kretslopp sluts och allting slår i blom och jag är svettig, kåt och vandrar nerför Andra Långgatan med åtta öl i blodet och känner pulsen i halsen och tänker ”nu är det fanimej över”. När jag känner mig levande känner jag också dödens närvaro.

Så jag går till doktorn och kollar upp mina födelsemärken och testar mig för HIV trots att jag inte har fått ligga sedan bandet lade ner. Och jag har aldrig något. Ibland kan jag önska att läkaren tog min hand och såg mig djupt in i ögonen och böjde sig fram och slickade mig i … nej men sa ”Marcus, har du bowlat någon gång?”.

Min förvirring skulle kunna liknas vid Kalle Moraeus på Summerburst. ”Va?”

”Jo, för du har en tumör stor som ett bowlingklot i ditt huvud”.

Och jag skulle svara ”Vad skönt. Jag som trodde att jag var hypokondrisk”.

”Det är okunskapen som är skrämmande”

Det är okunskapen som är skrämmande. Okunskapen om vad som händer efter döden har påverkat människan och vår kultur sedan apmänniskan Lucy gick i simskolan.

Okunskap är alla framgångsrika religioners vind, valuta och varseblivning. Det är därför det kallas ”tro” och inte ”vet”. Förr i tiden visste vi ju nästan ingenting. Varför regnar det? Varför blir det natt? Varför känns filmerna under kategorin ”Uppkäftiga komedier” på Netflix sällan särskilt uppkäftiga? Och vad händer när man dör?

Och så fanns det någon kreativ person i gänget som bara ”Well … vad tror ni om det här:”

Sedan följde en hel harang om allsmäktiga andar och gudar och att man måste offra en skelögd höna var fjärde fullmåne och suga av en hemlös oskuld i ljuset av en ärvd fotogenlampa och bygga tempel med guldkors, men fan inga guldkalvar för då blir gud vansinnig, och alla munkar måste ha samma frisyr som Zinedine Zidane för annars blir skörden i Skara dålig OCH när man dör kommer man till himlen eller helvetet beroende på hur många gånger man har skrivit SD-kritiska statusuppdateringar på Facebook …

”Självhat finns inte i himlen. Bara solsken.”

Ja, religionerna skiljer sig lite åt i olika delar av världen men en central tanke är att något händer när man dör. Det är ju skönt. Suger ditt liv en finne på Bert Karlssons högra skinka en svettig julidag? Det spelar ingen roll! För när du dör så kommer du till en hoppborg bland molnen där John Lennon säljer crack som man får stark benstomme av och för varje giffel du äter i självhat medan du sitter och bajar så ploppar det ut en ny magruta! Eller förresten: självhat finns inte i himlen. Bara solsken, Facebookflöden helt fria från djurägare och crossfit-entusiaster och meterdjupa groggar som smakar gott istället för outspädd Bob Blandsaft.

2015 är människosläktet riktiga smartypants. Vi vet tamejfan allt förutom: vad som händer när man dör, vart det vi kallar själen sitter och hur vi ska kunna lyssna på musik gratis samtidigt som Jocke Berg ska få pengar till att bygga ut sin altan.

”Det blir ingen hoppborg och ingen strandtennis med Moses”

Mitt ultimata himmelrike är att jag sitter i en fåtölj (samma som vid tågspåret) med ett litet glas rioja i det eviga mörkret. I Lars Noréns mörkaste mardröm. Inuti den tomma, långa döden. Där sitter jag och väntar på alla troende människor som har offrat allt i jordelivet och spenderat alla sina vakna timmar i en gammal stenkyrka och tvingats ligga sked med Orgel-Stefan, spelat fia utan knuff (för knuff är hädelse) i hopp om att de i nästa liv ska komma till himlen. Och jag ska möta deras blick i den sekund då de inser att allt varit förgäves: det blir ingen pärleport, det blir ingen hoppborg och det blir ingen strandtennis med Moses. Det blir evigt mörker. Då ska jag läppja på mitt vin och sucka dramatiskt och säga: ”Jag sa att du skulle hängt med till krogen för roligare än så blev det inte.”

Men för den fantasin kommer jag säkert hamna i helvetet.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #22