Vad betyder det egentligen, att komma hem? För Mapei representerar inte riktigt begreppet någon fast punkt. Afrika, Amerika, Europa – var hon än hänger sin hatt är hemma. Och nästa vecka landar hon (och hatten) på Pustervik!

Jacqueline Mapei Cummings är typ definitionen av en världsmedborgare. I samma andetag som hon kallar Sverige “hemma” kan hon tillskriva USA och Liberia samma kvalitet. Varsomhelst annars också, förmodligen. “I’m a cosmopolitan, a citizen of the world, a trans-atlantic african”, säger hon själv och skrattar. En globetrotter, helt enkelt.

– Jag har lite boenden överallt. Ur en resväska med familj och vänner på turnébussen, oftast.

När vi når Mapei är hon i Stockholm och på väg till Los Angeles, men de senaste åren har hon främst varit baserad i New York. Och självklart känns alltid uppväxtorten Providence som något av en grund. Också.

– New York har blivit ett hem för mig för att jag rest fram och tillbaka dit och det har växt på mig genom åren. Jag har hittat riktiga vänner där och jag kan staden utantill, för jag har varit där sedan jag var liten. Men Rhode Island är också som ett hem för att det är där min familj bor, och jag kan alla hörn och kanter. Jag vet attityden där.

Poängen är väl att den moderna världen är bra liten, ändå. Med tillgång till rätt transportmedel ligger klotets alla hörn bara några timmar bort – och har en navigerat jorden i den utsträckning Mapei gjort så är det få platser som fortfarande känns som “borta”.

– När jag åker till Afrika känner jag mig också hemma, för det känns som att jag kan relatera till folk där. Jag kan vissa seder och sociala koder. Men jag kan åka till typ London eller Polen och känna att jag har något gemensamt med dem också. Världen är ett hem för alla – och ju mer man reser desto mindre blir den. Jag har gjort en liten Europaresa precis, och då känns det som att jag åker runt hörnet bara.

”Världen är ett hem för alla – och ju mer man reser desto mindre blir den.”

På sistone har ett av Mapeis hem varit en studio i Long Beach – tiden börjar nämligen bli mogen för en uppföljare till 2014 års Hey Hey. Och vi vet ju sedan tidigare att vi aldrig kan vara riktigt säkra på hur hon kommer låta härnäst.

– Nästa skiva kommer vara lite mer medveten och mörk. Don’t wait möter Video Vixens, på något sätt. Jag kopplar ihop de världarna och går tillbaks till det här obskyra, men jag försöker få det i popformat. Eller åtminstone mer strukturerat och lättsmält, för jag känner att det är det som kommer ut naturligt.

Mellan de två släpp hon nämner dröjde nästan sju år – och stilskillnaden mellan undergroundmonstret Video Vixens och förra årets fullängdsdebut är minst sagt markant. Men på Mapeis andra album, som förhoppningsvis är redo för världens öron efter sommaren, ska alltså de två sounden mingla.

– Hela Hey Hey var väldigt fri och enkel. Det var min barndomsdröm att göra en popskiva, och jag ville komma bort från det här mörka och allt det konstiga. Jag orkar inte spela konstig, kände jag, jag vill bara göra poplåtar. Och jag tänkte att jag kan det.

Men nu har du chansen att fortsätta åt samma håll – eller i en helt ny riktning?
– Precis! Och då kan man knyta ihop båda världarna, samtidigt som folk kan digga det.

Inspirationen är insamlad just utifrån hennes globala erfarenheter. Intryck från Etiopiens shanty towns och Rhode Islands ghetton. Koloniala möten och vandringsfärder.

– Jag snackar väldigt mycket om – alltså du vet, abstrakt, så snackar jag mycket om det som händer i samhället och vad jag sett. Fast lite drömskt och metaforiskt, förstår du? Jag har sett hur folk är undergivna och har förlorat hopp och så här. Men samtidigt hittar de glädje i kläder, musik och i varandra. Så det är det jag tagit in på senaste, och det som kommer att komma ut!

Henrik Boström