Text: Fabian Forslund

2010-talet skulle kunna liknas vid den andra svåra skivan efter ett debut-decennium för den moderna Göteborgspopen som egentligen var för massivt för att någonsin kunna överträffas. Det var därmed en ganska otacksam uppgift för gbg-scenen att förvalta det som egentligen peakat för länge sedan.

Med det sagt så får vi ändå konstatera att Göteborgs pop/rock-scen trots utgångspunkten levererade stundtals ren och skär magi. Indie-scenen brann stundtals vackrare än någonsin och vackrast av allt brann Makthaverskan med låten Asleep. Den är utan tvekan 10-talets bästa låt och själva sinnebilden av något som är Larger than Life. Andra game changers som Strangers med Sarah Klang och Anna von Hausswolffs debutskiva ledde fram till att vi hade helt nya riktmärken att gå efter. Sen fanns det också gamla riktmärken som rostade värdigt i kölvattnet av BD och Bad Cash.

Så för att sammanfatta tio år av musikliv kan vi ta tempen på Göteborg 2019 och jämföra läget med 2009 och då kan vi ganska enkelt konstatera att det ser dystert ut för indiescenen. För många eldsjälar har försvunnit in i verkligheten, för många spelställen prioriterar balanserad ekonomi och det publika intresset för indien har minskat drastiskt.

Sakerna som dog under 10-talet riskerar därmed att ta fokus när vi summerar allting. För Jazzhuset dog, Anton Kristiansson dödade sin egna genre indierappen med det majestätiska manifestet Leka Leva, Luxury dog, Ikons dog, Luggpop dog som begrepp, musikbloggarna dog, det baleariska dog och den enda gången som journalistkåren stod på rad var när Henke Berggren låg i en säng på ett hotellrum och pitchade sitt nya Instagramkonto.

Men fan. Om vi skiter i att leka svår snubbe som letar tecken på musikalisk apokalyps så kan vi med hjälp den medföljande spellistan konstatera att det gjordes en hel del bra musik. Det sägs också att Hellström sålde ut Ullevi några gånger och att Woah Dad blev app-miljardärer så helt illa kan det ju ändå inte va?

Sen visade Boat Club att drömpop aldrig kan dö, Agent Blå visade att dödspop aldrig slutar vara det enda man behöver, Bye Bye Bicycle höll snygg-popen uppe, Rome Is Not a Town bar skramlet, Slowgold gjorde prärie-rocken relevant  och Ikons visade ju att krauten har ett värde även med öppna ögon. Alice B har dominerat med både gitarr och usb-sticka och Maja Gödickes låt Marmor är typ det finaste jag hört. Samtidigt har institutioner som Welfare, Grammofonstudion och Nacksving bara pumpat ut god musik och fått Göteborg att leva lite lite längre.

2020-talet kommer bli en revival, något annat vore ovärdigt det som varit. Pendeln kommer svänga och band som Beverly Kills, No suits in Miami och Silverkulten kommer stå rakryggade in i framtiden.

Följ med! Det blir kul!