Hennes projekt White Trash Black Magic kom till som ur ett manus av David Lynch. I kväll spelar Terese Thulin, som släppt ifrån sig två sällsynt starka förstaspår som artist, på Truckstop Alaska. Djungeltrumman pratade drömporr med den mystiska göteborgskan.

Som artist ska du ha en historia. Så säger branschen, och på branschen måste du lyssna. Om branschen säger åt dig att hoppa, så hoppar du. Menar branschen att mockabrallor med broderade drakar på är snyggt – då skaffar du dig ett par mockabrallor med broderade drakar på. Men inte minst ska du ha en historia.

Teresa Thulin kommer i sinom tid ha hela klaner av skivbolagsfolk utanför fönstret, skrikandes som uppjagade börshajar. Så säger samtiden. Sångerskans drömpoppiga projekt White Trash Black Magic har nämligen en skapelseberättelse som är lika omöjlig som oemotståndlig.

– Så länge jag kan minnas har musiken varit närvarande i mitt liv, och det har varit mitt käraste, hemligaste rum. Men allt tog fart förra våren när jag var på väg över Atlanten för att jobba med ett eget fotografiskt projekt i USA. På planet hade jag en vakendröm, och i drömmen hörde jag en låt, och väckte mig själv för att skriva ned texten. Sent på kvällen kom jag sedan fram till Denver, och gick genast och la mig. Nästa morgon fick jag för mig att sängen stod på fel sida av rummet, så jag flyttade den; till min förvåning låg därunder ett musikinstrument: en omnichord. Jag provspelade och kände direkt att det hade precis samma sound som låten i min dröm, och den händelsen blev så småningom Sand Castles.

Beskriv White Trash Black Magic för någon som inte har hört.
– En vän sa en gång att min musik låter som ”dream porn”, alltså drömsk och sensuell, kanske till och med lite kitschig, och jag kan verkligen hålla med om det.

Hur kom du fram till ditt namn? Vissa människor anser också begreppet ”white trash” vara nedvärderande – hur tänkte du där?
– Jag är väldigt intresserad av motsatser, allting har två sidor. Så namnet är som en slags yin yang: white/black och trash/magic. Tanken med mitt namn är just att kunna lyfta saker som enligt vissa anser som lågt, som till exempel white trash. Jag vill verkligen inte vara nedsättande när jag använder det uttrycket, utan tvärtom vill jag ge allting en chans.

Vad inspirerar dig?
– 
Det där pendlar hela tiden, men jag inspireras genomgående av starka kvinnor som vågar göra sin grej. Hade jag kunnat välja en plats och en tid som jag kunde förflyttas till och bara observera, skulle det vara New York någonstans slutet av 70-talet till mitten av 80-talet. Under den perioden skapades det så mycket musik och konst av väldigt intressanta kvinnor.

I vilken typ av lokal, och i vilket sorts stämningsläge gör sig din musik bäst?
– Jag tror min musik gör sig allra bäst bakom slutna ögonlock med hörlurar i öronen, så en kan drömma sig bort. Eller, utomhus på en stor äng i lätt dimma tillsammans med kärleksfulla människor. Som en midsommarnattsdröm.

Och ikväll spelar du på Trucken! Vad kommer du definitivt göra på scen, och vad kommer du absolut inte göra?
– 
Jag kommer definitivt att sjunga från hjärtat, och jag kommer verkligen inte att vara dryg på scen.