Men nu har jag paus i fem dagar. Tänker äta nåt gott. Grilla. Läsa böcker. Ta det JÄVLIGT lugnt. Så skönt. Tillbaka på fredag. Hej svejs!

Nä. Det här är inget viktigt problem. Det är ett lyxproblem. Sparar tid åt den som vill klaga på gnäll (det är ju i sig helt bisarrt att folk orkar skriva gnällkommentarer om gnäll!): Oh yes jag är priviligerad som har en telefon att svara i och en unge som kan få trotsutbrott. Ändå: så sugiga vissa dagar är.

Jag tror att jag aldrig blivit så berörd av våld på film som jag blev när jag såg den.

En av de mest känslosamma, äckliga, desperata filmer jag sett.

Minns flygplansljudet, Monica Bellucis klänning, tunneln, blodet, köttet och Vincent Cassels raseri.

Vi har stora luckor i de senaste åren där mobilkameran varit enda ögat som bevarat. Bortsett från minnet. Men minnet hjälper inte barnen att få en tydlig bild av hur det egentligen såg ut då. Nu.

Som när jag läste Sara Ohlssons "Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag". Huvudpersonen letar döda måsar att fota. Och vinterstränder. Alger och hav i svartvitt. Precis som man gör när man är 16, 17. Kände en sådan längtan efter att fotografera... något.

Detta har Sara Ohlsson, Jenny Jägerfeld och Lisa Bjärbo gemensamt: en exakt känsla för hur det är att vara yngre än nu. Jag minns allt genom dem. Också det här har de gemensamt: fina titlar.

Tre senaste böckerna jag läste:

Lisa Bjärbo "Allt jag säger är sant"

Sara Ohlsson "Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag"

Jenny Jägerfeld "Här ligger jag och blöder"

Jag rekommenderar alla tre å det varmaste. För den som vill minnas strulen, det sura vinet, jobbiga relationer, kärleken, trevande sex, första fyllan, skitsnacket, vänskapen, föräldrarna och tonårslivet. Livet!

När mamma körde hit för några veckor sedan kände hon sig manad att med en böljande rörelse föra sitt fuck-finger fram och tillbaka i fönsterrutan när en BMW-snubbe i värsta slyngelstil gjort ful omkörning och viftat med dito finger åt henne.

I fredags var det min tur. Mitt i rusningstrafik fastnade jag delvis på ett övergångsställe. Ni vet när rödljusen slår på efter bara några sekunder mitt i centrala Göteborg. Man får bara ge upp eftersom det är bilar ÖVERFUCKINGALLT. En tant fick tråckla sig mellan bilen och refugen med cykel. Jag försökte backa men där kom en dåre i en sån där liggcykel och jag ville ju inte döda någon! Så jag fick nöja mig med att uppjagat vänta på grönt ljus. Men damen i blond tjusig page grimaserade åt mig och läpparna rörde sig aggressivt. Så på ren impuls slängde jag upp mitt finger och följde henne med det hela vägen så att hon säkert skulle se. Mikael och Stella var chockade och imponerade av min trafikilska.

Mår fortfarande bra när jag tänker på hur jävla gött det var.

Och idag har vi fått parkeringsböter som vi inte ska ha (miljötillståndet som lyser gult i rutan lyckades p-vakten på något magiskt vis missa). Jaha. Så nu får jag väl gå till polisstationen med den jävla lappen. Den är också gul. Boten alltså. Det är så mycket gult nu. Gul klänning gul tygkasse gult nagellack gul cykel gula ljus. Men solen lyser med sin frånvaro här idag.

Jag hade sett fram emot en tid av mindre tjat om löpning. Nu låter det kanske som om jag inte intresserar mig för hans intressen men det gör jag! Det finns dock gränser.

Dagen efter började uppladdningen för Göteborgsvarvet 2013.

– Jag ska börja träna som kenyanerna, sa han kaxigt.

Han hade läst om dem i Aktiv träning som han fick hem i brevlådan. Kanske skulle han börja med den kortare varianten av kenyanernas träning. Eller så skulle han inte det. Sedan pratade vi om hur han ska springa i sommar, var, hur långt, hur ofta, vilket underlag osv.

Nu är jag mätt på löpningssnack. Men jag är stolt över att han tog sig runt.

Nyss sa han att han hade något att erkänna. Jag tänkte att det nog skulle vara någon smaskig otrohetshistoria men han kom dragandes med väldigt old news:

– Jag tror... jag tror att jag har låg smärttröskel.

EHHHHH????? Jag VET det. Det har jag vetat i flera år. Det var alltså på tal om att han måste sluta springa om han känner att han får konstigt ont i knäna. Med tanke på att han vaknade med smärta i:

* nacke

*rygg

* knän

*huvud

finns väl risken att han inte har någon smärttröskel alls. Han går rakt in i smärtan med öppna armar. Verkligen lever sig in i den.

Idag ska han i alla fall springa varvet och det tycker jag är grymt. Imorgon är en annan historia. Då kommer det vara för jävligt.

Extra problem: han "pissar hela tiden".

Vi har ju fullt av blöjor hemma så det problemet skulle han kunna lösa.

Jo just. Imorse skrek han (fönstret var öppet så jag antar att han ville att grannarna skulle känna till hans problem)

– JAG VET INTE ENS VILKA KALSONGER JAG SKA HA!!!! ELLER HUR JAG SKA GÖÖÖÖÖÖRA!!!

Oh happy day.