För Tomas Halling finns inget annat alternativ än att följa sina drömmar. Med sin improviserade musikteater vill han dra fram glädjen ur människor – och göra dem lite mer levande.

Kubistiskt trumsolo. En olydig tapet. Samurajen Tomuras Hokuraju. Det är bara några av de idéer och figurer som verkar spruta ut ur Tomas Hallings huvud i en rasande fart.

– Det bara kommer. Det kan vara att man sitter och tittar på en grej, som när jag knycklade ihop papper till en boll runt huvudet häromdagen. Så igår kom jag på vad den var för något: ett kosmosmoln! Har du sett dem?

Medan jag funderar på vad ett kosmosmoln är förklarar Tomas entusiastiskt att de ser ut som färgsprakande bollar, och att just det här molnet ska spela bossanova. Vi har slagit oss ner i källaren på Kafé Marmelad i Majorna, för att prata om Tomas artisteri och om att följa sina drömmar. För det är viktigt, menar han.

– Ja! Livsviktigt alltså. Det är ju allt, en jättekraft, att pröva och följa dem. Det kan vara allt från att man vill gå till sjöss, eller jobba som kock på Grand Hotel … och så prövar man det. Sedan spelar det ingen roll om det går, huvudsaken är att man gjorde det.

”I Sverige är det mer tala fint, vara tyst länge länge … sen grälar de i en halvtimme och så är det tyst igen”

Att välja bort det där som finns inom en kan till och med vara farligt, menar han.

– Det är många som dödar sina drömmar och gör något annat istället. De blir ju jättebittra, arga. Så kanske de går och startar ett krig istället.

Själv har Tomas följt drömmen om att stå på scen, och nu är det större scener utomlands som lockar, i New York, Paris eller Berlin.

– Jag märker ibland att den svenska publiken är väldigt svårflirtad när det händer grejer de inte förstår. Det finns en stor tradition både i Amerika och England av den här lite crazy humorn, det jätteknäppa, som inte riktigt finns i Sverige. Här är det mer tala fint, vara tyst länge länge … sen grälar de i en halvtimme och så är det tyst igen. Jag har aldrig förstått mig på det.

Istället är det glädje som Tomas vill förmedla genom de improviserade föreställningar han beskriver som varieté, eller “kamouflerade konserter”.

– Det finns inget superdjupt budskap, utan helt enkelt ett slags glädje. Det låter ganska simpelt att säga det idag, men det är det inte, för jag märker att glädjen är långt borta ibland, ute bland människor. Det är inte så att jag springer omkring hemma och jublar hela tiden, men att glädjen ska finnas där, som något slags urkraft, det är det det handlar om.

Den här urkraften når dock inte fram till alla. Ibland undrar folk om han inte ska framföra något politiskt istället, något begripligt.

”Om man släpper det där med att förstå hela tiden, och bara hänger med i föreställningen, då händer det någonting”

– Men jag vill göra det obegripliga. Med icke-ord, något surrealistiskt och abstrakt. Det är det man har i sig, jag är helt övertygad om det. Det kan vara jätteknäppa saker men det ska vara så, och det är det som en del inte hänger med i. De tror att man måste förstå. Men om man släpper det där med att förstå hela tiden, och bara hänger med i föreställningen, då händer det någonting.

Bland Tomas inspirationskällor har nycirkus, och sällskap som Cirque du Soleil, en speciell plats. Han menar att de har samma koncept, samma grundtanke med sina föreställningar.

– Att göra andra världar, och visa att det är möjligt. När jag går in på scen försvinner den vanliga verkligheten och det kommer en annan verklighet, som är fantastisk. Det ska vara en uppenbarelse av bibliska mått, den här känslan att “wow det är häftigt att leva” och det får man av dem. När Cirque du Soleil var här i stan gick jag och såg dem två gånger, trots att jag egentligen inte hade råd. Det är ren lycka, ingen självhjälpskurs i hela världen kan mäta sig med det.

För att skapa de där världarna krävs en rejäl ansträngning, och en föreställning är lite som ett hårt träningspass på gymmet.

– Jag är helt genomblöt efteråt, det bara rinner svett av mig. Det är en sådan enorm urladdning, för jag vill att det ska flyta och ta sig framåt. Den där stunden, timman, ska inte vara lik någon annan timma under hela mitt liv. Kanske låter som ett konstigt krav, men det handlar om att ta chansen jag fått att göra saker för de här människorna som sitter där. Det är ett racerlopp, som att ta sig fram i en djungel. Överlevnad, fullständig överlevnad – men som lever. Vi är här för att leva och jag vill visa att det går.

Tomas Hallings nya föreställning Brainforest har premiär på Göteborgs Dramatiska Teater den 16 december.