therese går till psykologen

eller egentligen inte, utan jag läser psykologdelen Insidan på DN och förstår mer vad de menar i denna korta text 1000 gånger bättre än de fåniga terapeuter jag pratat med. kunde de inte bara sagt såhär från början istället så hade jag vetat mer för länge sen? jag började ju tro att jag hade ADHD på riktigt.

läs hela frågan till Insidan HÄR --- (OBS nu är inte jag otrygg på så sätt att jag blivit slagen eller något sånt ångest i barndomen som personen som skrev själva frågan, utan jag har mest flyttat så ofta under hela min barndom att jag lärde mig att aldrig fästa mig vid någon eftersom de ändå skulle försvinna. vi flyttade i snitt var 18e månad och jag tycker det var fantastiskt intressant på alla sätt men just den här grejen med att inte knyta an till andra människor och ha tillit visade sig vara en dålig bieffekt. och så lyssnade ingen så noga på mig så jag antar att det är därför jag skriver för då kan jag ändå säga något utan att.. tja jag vet inte? jag kan i alla fall säga saker till punkt. och jag tror alltid att jag är dålig när jag inte är glad så då tror jag inte att folk tycker om mig, så när jag har pojkvänner kan jag ibland sparka bakut och bli helt arg för att testa dom antar jag för jag litar inte på att de gillar mig även när jag är "dålig".)

jösses vilket gnälligt medelklassproblem.

svaret från Insidan:

"Du skriver att du idag är en genuint glad och positiv person, på samma gång som du har rum inom dig med mörker och destruktiva känslor. Låt mig introducera dig till ett resonemang om hur uppväxtåren som barn fortsätter att prägla våra sätt även som vuxna att knyta an till människor.

Grovt beskriven finns det två olika anknytningsstilar som är resultaten av våra erfarenheter som barn i förhållandet till våra föräldrar. I ena gruppen finns de trygga. I den andra gruppen finns de otrygga. Den trygga gruppen tycker att det är relativt enkelt att komma nära andra människor, och hittar ofta någon att vara tillsammans med. De oroar sig sällan för att bli övergivna. De otrygga tycker att relationer är svårt att lyckas med, och väljer ibland att leva ensamma. Otrygga har ofta vuxit upp med föräldrar som haft svårigheter att se barnets behov, ge närhet och bekräfta barnets känslor, och ibland inte tillåtit känslorna att överhuvudtaget finnas. Till exempel en förälder som avvisat barnet när det visar ilska eller ledsenhet, och bara gett närhet när barnet varit nöjt och lugnt.

Och här finns en paradox. Personen med en otrygg anknytningsstil beskrivs samtidigt med en viss förenkling ofta på det här sättet: De är mycket sociala. De är bra på att få andra att må bra. De är uppskattade, eftersom de är ordningsamma och alltid positiva. Ibland får de höra att de nästan är för perfekta. Samtidigt som de inte känner sig bekväma med att komma riktigt nära andra människor. De tycker inte om att vara beroende av andra. De känner sig avslappnade enbart när de är ensamma. Närhet väcker en rädsla för att bli avvisad, samtidigt som den lockar.

Anknytningsforskningen säger att här finns en koppling mellan barndomens tidiga erfarenheter före tre års ålder i form av känslominnen och vuxenlivet, som är så inlärd och närmast automatiserad att vi sällan själva är uppmärksamma på hur sådana minnen styr oss. Men minnena finns där under ytan som en modell för hur relationer fungerar. De styr oss, och vi förvånas ofta över hur vi beter oss. Känner du igen dig så här långt? Kan detta vara en möjlig förklaring till dina upplevelser?

Vägen till förändring är att göra nya upplevelser som utmanar barndomens erfarenheter och som hjälper oss att bygga upp en inre trygghet. Först då kan vår relationsmodell börja ändras i en annan riktning. Det kan handla om att när vi vill dra oss undan ska vi göra tvärtom, närma oss, och våga visa tillit istället för att exempelvis distansera oss. När vi inte vill visa vad vi känner ska vi istället öppna oss och berätta om våra känslor. När vi vill vara perfekta ska vi våga vara bristfälliga, och till och med besvärliga.

Du undrar om du ska ignorera den längtan efter en person med samma mörker inombords eller om du ska leta efter den personen. Jag har inte något ”Ja” eller ”Nej” svar till din fråga. Det jag kan berätta för dig är att jag har träffat många personer med liknande dilemma. Många som hade träffat en person med samma bakgrund upplevde, i början av relationen, en stark känsla av gemenskap. De kunde beskriva känsla som om ”jag har hittat hem”. Några har kunna övervinna tillsammans med deras partner de svårigheter som det innebär att inte ha en trygg familjehistoria att relatera till. För några har den inledande känslan av gemenskap övergått till ett mycket konfliktfyllt förhållande.

Mitt förslag är att du börjar med att läsa boken ”Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation” av Dan Josefsson och Egil Linge. En annan bok som jag varmt rekommenderar är: ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” av Ben Furman. Prova att gå i terapi. Under guidning och uppmuntran från en psykoterapeut kan du lära dig som vuxen att få ett tryggare sätt att knyta an till människor, som gör att du kan lämna barndomens relationsmodell bakom dig."

OKEJ CHECK! TACK INSIDAN NU ÄR JAG NORMAL!