Hej Tami Tamaki! På fredag spelar du på Klubb Livsfarligt, hur känns det?
Skitkul!!! Min mamma kommer vara där och jag ska premiärspela en ny låt, kan inte bli mer pepp!

Klubb Livsfarligt! har ett väldigt tydligt budskap och många ser fram emot att få se dig på den scenen. Finns det något du vill säga till de som kommer att köa för att få se dig?
Jag är glad över att det finns arrangörer som jobbar med att skapa en trygg och rolig klubbmiljö, finns alldeles för få sådana. Det kommer att bli en amazing kväll!

Du är väldigt hemlig och det är inte lätt att hitta fakta om dig. Vill du berätta lite om dig själv?
Jag känner mig inte hemlig alls, jag berättar ju så mycket om mig själv i mina låttexter.

Ditt namn, hur uppkom det och betyder det något?
Mitt artistnamn betyder verkligen ingenting! När jag skulle ha min första spelning så ville de veta vad de skulle trycka på affischerna och jag hade bara tjugo minuter på mig för att hitta på något snyggt. Tami är ju alltså mitt riktiga namn, men så googlade jag ”cool last names” och hittade Tamaki. Tyckte det var fint.

Vad inspireras du av?
Textmässigt inspireras jag nästan uteslutande av egna erfarenheter och relationer, musikmässigt blir jag mest inspirerad av sådant som ligger långt ifrån det jag själv gör, just nu lyssnar jag mest på superkomersiell EDM. Tycker inte ens att det är bra men av någon anledning ger det mig massor av idéer.

”Människor berättar om deras relation till låten, om hur de gråtit, knullat eller dansat till den”

Din låt I never loved this hard this fast before hyllas på sociala medier och du spås en lysande framtid. Hur känns det att läsa och höra sådana saker?
Den låten känns som ett barn som blivit vuxet, tagit en ryggsäck och gett sig iväg till platser och sammanhang som är så långt ifrån vad jag kunnat föreställa mig. Människor berättar om deras relation till låten, om hur de gråtit, knullat eller dansat till den.

Tyvärr innebär framgång också avundsjuka och hårda ord. Hur hanterar du elaka kommentarer? 
Jag får ont i magen, är inte så tuff. Men jag har inte hört särskilt mycket elakt.

Dina texter träffar lyssnaren rakt i själen, men sina ärliga och nakna känslor. Du har sagt i någon intervju att de är som dagboksanteckningar. Hur känns det att lämna ifrån sig en ny låt till lyssnarna?
Jag älskar den känslan. Eftersom jag gör allting själv har ingen annan än jag hört låten när den kommer ut. Det är som en hemlighet mellan mig och min laptop som helt plötsligt andra får ta del av!

Du har turnerat runt i en del olika länder, hur upplever du bemötandet? Är det någon plats som har förvånat dig på ett positivt eller negativt sätt?
I Poznan hade jag min värsta spelning! Publiken bestod av fem personer varav två var obehagliga äldre män som stod längst fram vid scenkanten och gjorde ”slicka fitta tecknet” åt mig, det vill säga slicka mellan utspärrade pek- och långfinger. Men dagen efter spelade jag i Warszawa som var grymt.

Tack för att du tog dig tid att prata med oss! Nu kommer sista frågan; finns det något du alltid har med dig upp på en scen? Något som du inte skulle gå upp utan?
Min lilla skruttiga glittriga keyboard som jag alltid uppträder med!!! Är den inte fin??