Termen slacktivism, kombinationen av ”slacker” och ”aktivism”, verkar sätta fingret på ungdomens lata och oengagerade syn på aktivism (och livet i allmänhet). Vi ligger hellre på soffan och klickar like än skriker på barrikaderna.
Eller är det verkligen så? Jag träffade Lisen Selander, docent vid Tillämpad IT på Göteborgs Universitet, för att reda ut begreppen.
– Jag talar hellre om digital aktivism, säger Lisen när jag ber henne förklara ordet slacktivism för mig. Även om termen är intressant för att den är så dynamiskt motsägelsefull så klingar den negativt. När det här poppade upp kring 2011 var det för att skuldbelägga, ett begrepp som skulle trycka till lite. Jag kände att det fanns en orättvis domedagskänsla över begreppet.
Lisen har tilldelats medel från Marcus och Marianne Wallenbergs stiftelse för att bedriva forskning om digital aktivism och är intresserad av vad som triggar individer till engagemang. Hon försöker förstå hur den traditionella formen av aktivism möter den digitala.
”Det är uppfattningen av att man gör skillnad som engagerar”
– Just nu pekar min forskning mot att det är väldigt liknande faktorer som engagerar oss, men att uttrycket för engagemanget naturligtvis är olika. Det är främst orättvisor, men också saker som geografisk och social närhet, typ det-hade-kunnat-vara-jag-känslan, samt uppfattningen av att man gör skillnad som engagerar. Vi får inte heller glömma att medieexponering bidrar till att saker uppmärksammas och helt enkelt tar plats i vårt medvetande.
Men är det verkligen så att digital aktivism sker på bekostnad av traditionell sådan? Att vi skriver på ett upprop online för att slippa delta i demonstrationer? Lisen Selander tror inte det.
– Jag har inte kunnat se några studier som visar det, och i min värld är det två ganska olika saker. Man skulle däremot kunna se det som att digital aktivism tillför något till traditionell aktivism, det har blivit lättare att organisera demonstrationer eller att skänka pengar. Det vi vet om digitala aktivister är att de rör sig mellan olika organisationer ganska lätt och engagerar sig i många olika frågor även om de inte nödvändigtvis är en del av en större ideologisk rörelse. Dessutom kan man tänka sig att tröskeln in är lägre.
”Jag tror det är dags att omvärdera den här nya sortens aktivism”
Hur är det med välgörenhet då, skänker folk mindre idag? Lisen berättar om en studie från USA 2014 som visade att så kallad ”check book activism”, alltså att bara skänka pengar, faktiskt sker på bekostnad av traditionellt engagemang. Ingenting tyder på att vi skänker mindre pengar idag. Jag undrar om vi blivit mer oengagerade över lag.
– Det beror på vad vi ser som engagemang. Jag tror att det är dags att vi omvärderar den här nya sortens aktivism och det gäller för traditionella organisationer att ta tillvara på folks korta, intensiva engagemang. Amnesty har ett projekt nu som heter Decoder där man kan vara digital volontär och läsa av satellitkartor för att registrera förändringar som kan tyda på angrepp. Man kan göra ganska korta, fem-minuters insatser och ändå göra ett väldigt viktigt arbete. Samtidigt behövs såklart ett långsiktigt engagemang från institutionernas sida.
När vi kommer in på att ändra profilbild på Facebook för att stötta olika kamper frågar jag varför det kan vara problematiskt. Lisen ser mig i ögonen och frågar ”varför tycker du att det skulle vara problematiskt?” Jag funderar en stund, rannsakar mig själv. Det är klart att allt engagemang är bra, så varför skaver det? Kanske är det en känsla av att folk tar en genväg, att det inte är på riktigt.
– Jag tror att det är fel att förkasta sånt. Varför skulle det vara ”fulare” än något annat? Tänk på det som ett uttryck för att känna att man har kontroll i en situation, om så bara för en sekund. Det är ett agerande som visar ett socialt ställningstagande. Det är ju fint på sitt sätt.
