Djungeltrummans Majli af Ekenstam var på öppningen till Vet din mamma var du e? – en stor separatutställning av Klas Eriksson på Göteborgs Konsthall.
Det jag sett av Klas Erikssons konst tidigare, tillsammans med ryktena om pyrotekniktillstånd, höjde kanske mina förväntningar till skyarna inför öppningen av utställningen Vet din mamma var du e? på Götaplatsen. Jag såg fram emot ett rosa rökhav från konsthallens tak, ringlandes ner genom mångmiljonfontänen, ner längs spårvagsspår och in i folks medvetande på den så kallade Paradgatan.
Tyvärr blev det inte riktigt så. Det som mötte publiken var en något lam rökutveckling (OBS tydligen tillräckligt stor för att Räddningstjänsten skulle rycka ut). En tänker ju att när det ändå ska ske under så kontrollerade former kunde de ju smakat på att gå lös lite? Kanske var det resurser, kanske slukade den leasade bussen med konstnärens alla, något överförfriskade, huvudstadsvänner en för stor del av budgeten.
”Tyvärr såg det från marken mer ut som rosa tomtebloss.”
Det var ett aningen förvirrat gäng som ramlade ut ur bussen och in på Götaplatsen. Till slut hamnade de i alla fall innanför avspärrningen. I samlad, peppad, men något ofokuserad grupp. På taket skymtade ett gäng med vuxenglowsticks aka bengaliska eldar. Tyvärr såg det från marken mer ut som rosa tomtebloss. Byggnaden är helt enkelt för stor och åt upp det som hände på marken och på taket. Vi får hoppas att invigningen är väldokumenterad för antagligen är ett videoverk av denna performance mer slagkraftigt.
Väl inne i utställningen möts vi av Klas Erikssons geniala smileytavlor. De svävar över oss, blickar ner och övervakar, likt en elak styvmamma eller bara en mycket god glad kompis. Vilket av dem beror på åskådarens sinnesstämning.
Videoverket Forza Rosa Fluff från 2015 är övermäktigt. Mycket för att du får chansen att flyga lite. Känslan av upprymdhet, som går över i något annat när bilden zoomas ut längre och längre upp ifrån röken. Människorna på filmen blir mindre och mindre och det blir svårt att avgöra var de är och vad som händer. Det absurda i vyn som lika gärna kunde vara tagen i en annan del av världen, där broar brinner på riktigt och röken är allt annat än rosa.
”Det är lite svårt att veta om allt är uttänkt, genomarbetat eller om det bara handlar om slumpmässiga val.”
Det madrasserade rummet har exakt så mycket för tunna madrasser att det inte blir lika nice och omhuldande som förväntat. Kanske precis vad som var tanken, eller återigen bara brist på resurser? Det är lite svårt att veta om allt är uttänkt, genomarbetat eller om det bara handlar om slumpmässiga val. Liksom lite klockrent men fattigt på samma gång.
Sedan är det fest på Konsthallens innergård. När huvudpersonen i fråga sedan väljer att ta med sina stora rosa glowsticks ut på stan – är han då en värdig representant av kulturetablissemanget? Eller är han bara en 40-årig packad manlig konstnär som beter sig som män ofta gör när de glömt bort hur en festar och hybrisen ballar ur? Jag förvånas igen över hur osmidiga vuxna personer kan vara. Vilket egentligen inte borde vara en surprise längre. Detta gör det tyvärr lite svårt att ta hans konst på allvar. Men utställningstiteln blir mer talande.
Klas Eriksson (född 1976) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan. Han bor och är verksam i Göteborg, Sverige. Han har ställt ut nationellt samt internationellt på flera konstinstitutioner, bland annat på Kalmar Konstmuseum, Prosjektrum Normanns, Gallery Steinsland Berliner och Bologna Art Fair.
